Kämpa påsken
Något som verkar väldigt säkert är att vården har det infernaliskt just nu. Jag vill göra det som går för att hjälpa alla sjuksköterskor, läkare, undersköterskor och ambulansförare med mera. Samtidigt känns det så förbannat passivt. Här sitter man instängd i sitt hem, gör ingenting, träffar ingen, mår rättså dåligt eftersom vi människor ju är väldigt sociala inser man. Det är genom möten med andra vi finns till. Annars blir det som ett vaccuum, ett stort intet.
Tvingade ut sonen igen, på jogg i parken nära oss, på långfredagen. Han visade mig vilken som är den riktiga mördarbacken, den var tung. Sedan in och planera matlista, och så hämtade F bilpool-bil så vi kunde dra iväg och storhandla på City gross. Vi var där ganska sent, vid halv åtta ungefär, men det fanns ändå lite folk på plats. Kostade 4000 kronor. Så hem där F lagade nudelsoppa som även dotterns kompis från klassen, P, åt, innan hon skjutsades hem till Jakan.
Lördag tänkte jag yoga men det blev inte av. I stället blev det samtal med mamma på telefon, i övrigt mest förberedelser för påskmiddag, dvs grillning av cevapcici som vi köpt på City gross. F begav sig till grillen kring 13.30 med barnen, så kom J och A med sina tre söner dit, även I och tvillingarna. Jag lagade en fin påsk-kaka som jag otroligt nog lyckades tappa när vi grillat färdigt och satt oss för kaffe utanför huset. Men när I gått hem så gick vi ändå in, alldeles för kallt att sitta ute hela dagen. Vi får hoppas att ingen var sjuk, eftersom man helst inte ska ses inomhus.
Satt och pratade till halv tio ungefär, barnen umgicks knappt när de var inomhus. Utomhus var det inga problem, det spelades kubb, fotboll och snackades. Märkligt detta med tonåringar.
I dag är det påskdagen och jag fick till ett yogapass i vardagsrummet efter att F gått till kontoret. Ska nu rätta undan lite. Behöver förbereda inför nästa vecka då undervisning sparkar igång igen.




