Uppdrag: Fånga intervjupersoner

Nu blev det i alla fall yoga till slut, eftersom jag vräkte mig ur sängen vid åtta trots att det tog emot. Har tydligen jetlag trots att det bara är en timmes tidsskillnad från London! F kom hem sent i natt, då sov jag. Min kväll var en helt egen kväll, hur skönt som helst. Cyklade till Söderhallarna, åt popcorn och gick på bio och såg Hotell, mycket bra film, sedan cyklade jag hem, åt rester och kollade på ytterligare en film: Kronjuvelerna, såg inte hela men den var också bra. Har saknat film på sistone.

Somnade 23, vaknade halv åtta. Cyklade raka vägen till Yogashala. Träningen tog emot något enormt, men vid halv elva var jag färdigyogad och kunde bege mig mot kontoret och sedan på möte med Cradle Nets ordförande Stuart, vi möttes på Woodstockholm där jag fick en god bönsoppa. Så till kontoret, nu jobbar jag genom att slänga ut storhåven och håva in intervjupersoner. Behöver cirka 10-12 stycken.

Traktar efter sömn

Saknar yogan väldigt mycket, så därför synd att jag inte orkade gå upp tillräckligt tidigt i morse för att gå på och träna. I stället har jag vimsat runt och inte fått något vettigt gjort, förutom alla försök att få tillbaka pengar och fixa iphone och gud vet allt jag fick hålla på med.

Men nu sitter jag ensam på kontoret. Ute är det mörkt. På trottoaren går människor - lagom många i taget - och kvällen är fri. Jag kan göra vad jag vill. Det råkar vara att lägga mig i god tid.

Borta bra, hemma billigast

Jo. London ja. När vi väl fått någonstans att bo så åkte vi raka vägen bort från city och mot Watford Junction. Man åkte med tåg från Euston station och vidare med buss för att komma fram till Harry Potter-museet, eller studion, eftersom det helt enkelt är platsen där många av Harry Potter-scenerna spelades in. Vi åt lunch och spenderade tusentals kronor i affären innan vi fick komma in. Först så såg vi en presentationsfilm, som avslutades med porten till matsalen på Hogwarts. Sedan rullades filmduken upp - och där var själva porten, den riktiga! Sonen rusade fram som i trans, porten öppnades. Vi stod plötsligt i matsalen! Sedan gick man vidare och såg hur ljusen kunde sväva i luften, pojkarnas sovrum eller dormitory, trappor som kunde svänga, hålorna där Snape hade sina lektioner, Dumbledores rektorsrum, green screen för att flyga med kvast, ja, hela allting. Ut och titta på lila buss i tre våningar, och så till Diagongränd och allra sist såg vi den fina modellen som föreställer trollkarlsskolan med omnejd, som sattes ihop på 40 dagar. Helt tagna tog vi oss hemåt, via Kings Cross där vi spanade in plattform 9 3/4, och så kom vi till sist hem till lägenheten efter lite fish and chips som fick ätas på gatan, och däckade sent.

Nästa dag – fredag – begav vi oss mot ett fik där vi träffade Lisa, sedan tog vi buss till St Pauls, vandrade över millenniumbron och till södra sidan, kollade in gatukonstnärer, gick till Big ben, jag fick lite panik på allt folk, vi vilade oss i St James park och kollade på ekorrar, sedan tog vi oss till Chinatown och åt. Därpå blev det dags för Thriller: Musikal med bara Michael Jackson-låtar. Även här var barnen tagna. Krångla med taxi till busshållplats, buss hem, sova sent igen! Och så på lördagen ledsnade vi på att barnen bråkade så jag tog dotter till Oxford street där det shoppades en del på River Island, dottern köpte dyrt mobilskal med engelsk flagga på i souvenirbutik, sedan var vi på Body shop och på Top shop med, trots hysteriskt hysteriskt på alla trottoarer och affärer. Dottern verkade alls icke påverkad, jag var helt slut. Så buss hemåt, där vi vände, och så åkte vi hem till Lisa och Markus och åt mycket god lasagne. De bodde mysigt i Hackney, där ska vi definitivt bo härnäst! Taxi hem.

Söndagen spenderade vi i Shoreditch, kollade in marknad, lekte på lekplats, stämde träff med Lisa plus barn på deras klubb som de är med i, Shoreditch house, kollade in poolen, gymet, restaurangen på taket och restaurangen med pingpong-bord. Så drog vi hemåt och hade ganska lugn kväll men lite oro i och med att det verkade som om stormen skulle omintetgöra hemresan.

Måndag städade vi, packade ihop, stack iväg mot city, lämnade väskorna på den av F inredda butiken Cheap Monday, Carnaby street, så till Selfridges och spana in dyra leksaker, äta dyr lunch med utsikt över regniga gator, vidare till New Bond street, dotter köpte dyr parfym på underliga Victorias secret, någon slags barngrej? men även kvinnor i slöjor var där och köpte och köpte. Sedan tog F och jag en pint på Carnaby innan vi hämtade väskorna och påbörjade den långa resan mot Heathrow, där vi var i många timmar och jag köpte lite (billigt) smink. Planet lyfte trots allt när det skulle, kl 21, vi var hemma vid midnatt, fick ta Arlanda Express hem och barnen somnade vid 2-tiden.

Vaknade ganska tidigt i tisdags och lullade runt, försökte rädda innehållet i dotterns halvdöda mobil, lek på gården, Spider-Man 2 på tv, mormor var hemma, jag lagade piroger till lunch, korv med vitlöksmos till middag, sedan försökte vi få barn att sova trots allt, det gick sådär. Dottern fick sova hos oss och gå upp sju för att åka med mormor tidigt. Jag kunde inte somna om utan snurrade runt och försökte lösa saker med återbetalning av dyrt hotellrum och annat jox. Snackade med Rebo i Gbg, tog ut cykeln och kom till lunch med P och JD, soppa och dumplings. Så virrade jag iväg till kontoret. Fortfarande snurrig av trötthet. Får se hur den här dagen artar sig... Det är i alla fall billigare att vara hemma än i London. Jesus vilken dyr stad! Men nu har vi gjort det vi lovade: sett Harry Potter. Nu blir det inte London igen på en mycket lång tid. Jag förstår inte stan, om jag ska vara ärlig. Ännu mindre när man inte kan softa lite på the local pub, eftersom man har barn som hela tiden slåss med sig.

Sjukt dyrt, sjukt stort

Nu är vi hemma igen från London, där vi spenderade några av höstlovets dagar. Vi åkte sent på onsdag, vid sex på kvällen, från Arlanda efter att ha plockat upp barn från skolan. Så kom vi fram, efter mycket jidder och fix med veckolångt tunnelbanekort, taxi och annat. Bara det att. Nyckeln till lägenheten där vi skulle bo med AirBnb inte låg under den sten där den skulle ligga! Jämmer och elände, barnen kände sig hemlösa, grät och la sig till sist med sina Harry Potter-mantlar på väskan och försökte sova medan vi ringde och ringde. Till sist fick vi hotellrum på Ace hotel, ett skämt till designhotell, där vi la oss och sov till sist. Så började vi om på torsdag, fick våra nycklar, bodde i en rätt schysst lägenhet i Shoreditch, började kolla in London.

Jag ska berätta mer om London sedan, men behållningen var Harry Potter-museet. Framför allt är London sjukt dyrt och sjukt stort.

Nu är vi hemma och jag har gjort ryska piroger jag ska äta. So long.

Halv arbetsdag. Sedan lov!

Idag lämnade jag barn och gick sedan hela vägen till kontoret med packad väska. Jobbade med både det ena och det andra - la ut nyhetsbrev, bland annat - och gick på finlunch med M, C och Tinni från Garbo. Det blev god kycklingsallad på Nytorget 6.

Sedan tog jag bussen raka vägen hem där familjen möttes för att nu smygstartar vårt höstlov. Vi kanske inte hörs på några dagar! Men jag kommer tillbaka.

Samhället calling!

Jag yogade i morse igen! Tre dagar i rad! Det känns förstås tiptop, som ett liv i outsäglig lyx. Lustigt det där med träningsendorfiner. Ibland tänker jag att vi mår bra av kroppsfixeringen, vår kropp är i alla fall biologisk, eller organisk om man vill. Vi är alldeles för långt borta från det biologiska annars, i vår vardag. Men när du stretchar låret så pysslar du med det organiska, och det känns liksom hoppfullt på något konstigt sätt. Även om det bara är ens egna senor och muskler, även om det är helt knas med alla ambitioner att få en perfekt kropp. (Visserligen har yogan på något sätt gjort att den idén – om den någonsin funnits – helt vaporiserat. I stället blir jag fixerad vid askonstiga grejer som: Bara jag kan göra bakasana – alltså ställningen kråkan – är lyckan gjord! Så otroligt weird, men weird på ett bra sätt. Känns det som. Inte vet jag. Fråga igen om ett halvår.)

Sedan till kontoret, jobba och leta upp intervjupersoner, och så lunch på Shanti med J, som lämnade sonens trash packs, han hade glömt dem hos J&A i söndags, så tillbaka och fortsätta med arbetet. Ett litet bakslag i stortexten i dag: En person som hoppade av. Samtidigt en annan person som liksom hoppade på, fast jag vet inte säkert ifall jag kan ta den ombord. Det är i alla fall intressant den information som kommer till mig i dessa dagar. Mycket intressant.

Kanske håller jag på att intressera mig för samhället igen, på riktigt. Kanske är det inte fullt så trist som jag tänkte förut.

Kall oktoberdag

Hämtade barn efter min helt stressfria dag på jobbet (seriöst menat). Lagade mat till dottern. Även sonen åt. Gick till bussen med henne så hon kunde sticka till träningen med sin far, gick med son på måndagmiddag hos V i vårt fina hus som lyser varmt i kylan. Lasagne serverades: Sonen åt igen. Så såg barnen Chaplins Moderna Tider och skrattade högt medan vi föräldrar snackade om läxor i andra klass. Vi gick hem, där var F och dottern, de gjorde varma mackor. Sonen åt – igen! Jag la barn och nu ber jag till högre makter att det är något bra på tv ikväll. Men antagligen inte. Får bli historisk avhandling istället. Roligare.

Trevligt eller otrevligt, det är frågan

Såklart klantade jag till det när jag skickade tillbaka kappan. Jag la inte i återsändningslappen där "produkten" var, utan satte bara rätt lapp på utsidan. Det är så mycket sånt krafs i vårt samhälle i dag tycker jag. Jag hade redan fyllt i på nätet en slags återsändningslapp: Varför måste allt göras två gånger? Så är det när man ringer ett företag eller en myndighet också: Först knappar du in ditt personnummer/telefonnummer. Sedan måste du upprepa det igen. Förstår inte.

Annars är jag laddad i dag, känns som att den här veckan har potential att bli ruskigt trevlig. Det började redan igår, med middag hos kompisar. I dag yoga, två dagar i rad! En treat. Och så blev jag klar med en liten text, och kan påbörja nästa rätt stora text. Någon gång kanske jag även får betalt! Det vore ju riktigt trevligt. En dröm vore att mina fakturor betalades på sin förfallodag (eller strax därefter), vilket är innan löning: På onsdag alltså. Den som lever får se. Huvudsaken att allt är lite osäkert, eller hur? Det är ju så trevlig känsla att inte veta om man har pengar. Eller nja.

Regn i England

Det har regnat lite här hemma men verkar regna desto mer i London. Helgen har varit ganska lugn. Den började med att dotterns klass hade fest i Tantos festlokal för att bestämma resort till klassresa – sker om TVÅ ÅR – så jag hetsades dit från kontoret, hon och jag gick, vi åt mat och pratade med vuxna respektive barn, sedan hem vid 21.30, alla i familjen la sig ganska sent. Ändå vaknade jag vid femtiden – stress? men lyckades somna om vid sju. Lördag innebar städade, det var på gränsen till outhärdligt hemma. Jag jobbade lite, F stack till kontoret en sväng, dottern till kompis H i Tanto. Gjorde sonens läxa ihop med honom, familjen kollade in Fs nya knasiga film (dock utan ljud men mycket fint foto!), sedan gick dottern och jag till Zinken och köpte bok på Ms bokrelease, om Söderstadion. Hem och åt Fs goda fishcakes, såg Spiderman, la barn. Jag som är lite taggad på ny kunskap började läsa en historisk avhandling, en bok om mikroekonomi och lite annat smått och gott.

I dag blev det yoga kl åtta redan. Hemma åt jag frukost och ägnade mig åt att läsa en massa igen. Min favorit-helgaktivitet. Barnen lekte ute, jag skrev och skickade mitt storprojekt, pratade med R i Götet, så stack vi alla till Ringen för lite shopping. Sedan till Bagis på mycket god middag hos Jon&Anna, gryta med korv och ravioli, tryffel i gräddsåsen... Mmm. Taxi hem 20.15, barnen säckade snabbt och vi med skulle jag säga...

Förtjänad helg

Det blev en mycket rörig eftermiddag i går, mer om det en annan dag, men på kvällen ville F åka till Moderna Museet och se Cindy Sherman så jag la barn, la mig själv och så upp och med barnen till skolan. Gjorde mycket lugnt yogapass innan kontoret. Där satt jag och hästade mig igenom för att kunna komma till slutet till min mastodonttext, mot alla odds. Avbröt för lunch med Tinni, avbröt även lite på eftermiddagen för att fira att Magnus bok nu är klar, detta med en red stripe-öl som råkade finnas i kylen.

Jag ska hem. Jag ska ha helg. Jag förtjänar helg.

I min lilla värld

Detta tangentbord sitter jag klistrad vid varenda dag, i många långa timmar nuförtiden. Jobbet som ska bli klart är infernaliskt segt och böljar liksom fram och tillbaka. Gör man något en ände, så påverkar det en annan ände, och då måste man hålla på och pilla i det. Konstant förföljs jag dessutom av känslan att alltihop är ett jävla skit från början till slut. Den känslan hjälper inte, kan jag säga. Men den verkar oundviklig.

I går fick jag i alla fall tre bryt i textfabriken: Det första var att vi tog en promenad till Söderhallarna, Tinni, M och jag, och åt vår lammburgare ute i solen på Medis. Ljuvligt. Det andra brytet var att jag gick och masserade min axel och nacke som nu äntligen börjar bli bättre. Det tredje brytet var att sonen och F kom förbi för att slippa frysa när dottern spelade på Kanalplan. Fick höra mycket intressant om hur han har det i skolan, med Svarta Madam som bara syns i badrumsspegeln, och demonstrationer som killarna tänker genomföra eftersom pedagogerna vill upplåta fotbollsplanen åt tjejerna en dag. He he, där fick man en komplex situation att förhålla sig till. Demonstrera – bra. Demonstrera mot en jämställdhetsåtgärd – mindre bra. Fast sonen menade att tjejerna faktiskt också använder fotbollsplan, dagligen. Fan trot.

Sedan var det fullt ställ och skriverier fram till 20. Då hem, packa ihop kappan för återförsändelsen, rodda helgens aktiviteter, läsa de cirka fem tidningar som kommit, somna för sent, vakna för tidigt. Upp med barnen och iväg. Nu ska jag sätta mig med ett riktigt tungt pass. Men jag ser ljuset. Jag ser ljuset.

Mingelhat

Okej, det här kommer att låta bortskämt. Men fy satan vad jag hatar mingelkalas! Hatar dem! Ytliga samtal med folk man knappt känner. Som tar tid ifrån en, som snor den tid man kunde spenderat med Riktiga Kompisar. Sådana som man inte behöver vara särskilt trevlig inför, om man nu råkar ha en usel dag. Sådana som man också kan ha kul med på riktigt, inga överslätande leenden utan mer asgarv tills man kissar ner sig.

Dessa mingelkalas (värst är kanske påtvingade träffar med barnens kompisars föräldrar, på jobbmingel har man åtminstone kollegor man känner väl och därför snabbt kan smita förbi tompratet) gör vuxenlivet mycket, mycket tråkigare.

Har inte folk hört talas om Riktiga Kompisar? Om fredagkvällar då man Festar Med Riktiga Kompisar, eller har skönt Fredagsmys, med sina nära, inga mingeltingeltangels? Jag bara undrar. Bortskämt. För såklart är det trevligt att folk ställer till kalas. Såklart (sa hon med ett överslätande leende).

Förlorarlaget

Sverige förlorade mot Tyskland, 5-3. Otroligt nog tittade jag på matchen fast F var ute, på krog i närheten för att se samma match med sina kompisar.

Var på yoga imorse och tog buss till möte på stan efter det. Fick pressa på för att få någotsånär okej betalning. Så trött på att pressa på för att få någotsånär okej betalning. Sedan tillbaka till kontoret, delade en indisk lunch med Tinni och fick höra om när M var 18 år och hade brustet hjärta och rymde till Marocko (charterbiljett för 400 kronor!), han lämnade bara en lapp till sina föräldrar att de inte skulle oroa sig. Jobbade sedan fokuserat, hårt, intensivt. Resultat: Blev idag klar med sak som borde blivit färdig igår. Inte bra. Allt skjuts framåt.

Vid sjutiden cyklade jag i det iskalla och hämtade dotter hos kompis, de hade grannar som hade bott i förort i nio år men som nu skulle flytta tillbaka: Till samma lägenhet de bodde i för nio år sedan! Lite roligt. Dottern och jag cyklade förbi min syster – hon i sin tur hade hämtat sonen hos kompis tvärs över gatan (så F kunde träffa sina kompisar, i sin tur...). "Mima kan verkligen svår matte", sa sonen imponerad när jag la dem. Höglösning denna kväll en bok, översatt av mig från engelska, om Frank, en av överlevarna från Titanic.

På vägen för att hämta dottern var jag förbi poststället, hade köpt träningskläder till dotter och mig på nätet, men också en kappa, leopardfärgad. Men den var inte något vidare snygg. Imorgon blir det: Gör om. Gör rätt.

Att få slippa bry sig

Ibland tänker jag att vi knyter våra barn till oss på ett nästan lite sjukligt sätt i vår generation. Jag vet ju varför – individualismen (vi stannar inte kvar där vi föddes, vi lever våra egna liv, flyttar runt och vi följer våra lustar, precis som våra föräldrar förresten gör). Den lämnar oss i små enklaver, kärnfamiljer eller kärnfria familjer (som både är ännu mindre och större än kärnfamiljerna).

Men jag undrar ibland om inte den här närheten/utlämnandet till sina föräldrar också gör att barn börjar bära de vuxnas bekymmer. De HAR EN ANING om saker som de borde kunna skita fett i. Jag HADE INGEN ANING om mina föräldrars bekymmer, eventuella lån och lönesänkningar eller annat som oroade dem. Jag var nämligen inte där, jag hörde inte, jag var ute och klättrade i träd eller organiserade min detektivbyrå eller byggde upp och rev ner barbiedockornas hem tjugo gånger om dagen. Sedan har man kanske mer aning om saker än man tror, eftersom stora bekymmer indirekt drabbade barnen.

Nu måste föräldrar hela tiden cirkla runt barnen, vara någonstans nära, antingen via nätet, telefonen eller fysiskt. Skjutsa. Vilket skämt! Jag blev inte skjutsad någonstans. En gång gick jag och min kompis och letade efter adressen till basketträningen i fyra-fem timmar. Det var iskallt. Vi gick. Ingen skjuts här inte. Vad vi lärde oss av det var att lilla g och siffran 9 kan bli ganska lika varandra i en gammeldags handstil.

Ja de var en tanke. I dag jobbar jag som vanligt på som en gris. Helgen däremot vägrade jag jobba alls, jo, liten intervju, men annars blev det: bråka med sonen om att han är besatt av minecraft på datorn (fixad av oss), shoppa lite böcker och hämta läsborgarmärke, gå på bio "Vi är bäst!", hela familjen, sedan äta på japansk restaurang Murakami där man grillar i hål i bordet. Barnen trummade hela tiden, inspirerade av filmen. På söndagen stack dottern och jag till Willys i Sickla och storhandlade för nästan tre tusen spänn. Nu jävlar ska vi äta god mat. Söndagen var hur fin som helst, så vi tog med kaffe ner till Sockerskålen (roligare lekplats vid vattnet) och satt i solen och pratade med dagisföräldrar om skolan och hur töntig barnen kommer att tycka att man är i framtiden när man försöker berätta att man faktiskt hade sig ett litet namn inom ett jobb som inte finns längre – journalist.

Då ringde Liseberg från London och det var kul för jag kom på andra tankar. Som till exempel att man kan sälja sin förbannade bostadsrätt och festa upp pengarna i New York. Det gjorde hon, och allt gick bra ändå.

Frågor frågor frågor

Hur lång tid tog det innan Titanic sjönk? Mamma, visste du att den sjönk för att nycklarna till skåpet där de hade kikarna var borta? Annars hade de kunnat se isberget i tid! Mamma, jag vill ha en lamineringsmaskin! Det blir så fint när man laminerar höstlöv. Babbel babbel. Barnen var otroligt pratglada på vägen hem från skolan, dit jag begav mig redan kl 13, eftersom skolan firade att den fyllde 120 år. Dottern var sjuk i dag med men jag hämtade ändå upp henne för körsång som hon inte ville missa. De var sött utklädda som förr i tiden, sonen hade svart kavaj, svarta jeans, vit skjorta samt en röd slips. Han såg ut som Emil i Lönneberga på väg till kyrkan en söndag – men vad många kanske inte anade var att han egentligen föreställde Slenderman, en otäck figur med sex armar som lurkar omkring i minecraft, tydligen.

I morse gick jag på riktigt upp kvart i sex. Ändå höll jag på att komma försent till den ledda primary-yogan som började 6.30. Höll på att kvadda den lilla espressobryggaren eftersom jag GLÖMDE HA I VATTEN. Så nu blir jag ytterst tacksam om någon hittar en ny gummiring till den minsta, lila varianten.

Det blev ett hårt, svettigt pass som jag kände att jag egentligen inte orkar med. Jag klarar inte att prestera just nu när jag presterar så mycket med min stora stora text. Men yogan får mig att förstå sånt, det är det fina.

Efteråt frukost och intervju med en yogi, på Gildas. Skönt. Så försöka jobba i en timme, inte bli klar, skynda sig hem, hämta upp dotter, gå till skolan med dottern iklädd min gamla blå klänning med blommor (från min skolavslutning i tvåan!), flätor med blå rosetter, ett fint förkläde som mormor skickat med posten.

Har en massa jobb att göra nu, en fredag eftermiddag, när barnen är hemma och ställer sina tusen frågor. Jag tröstar mig med att helgen åtminstone blir ledig, om jag bara blir klar. Bli klar!

Curlingförälder giv akt!

Ja här sitter man och arbetar med något som bara är så stort, så stort. Man jobbar och gnetar men det är lika mycket kvar ändå. Tur att jag är så envis som jag är.

Dottern hade bara feber i morse, nu är det borta tydligen. Jag åt lunch med JD på Babylon, det var mysigt men kort, och efteråt for jag runt som en riktig curlingförälder, den jag curlade den här gången var min son. Jag har fixat böcker till honom på bibblan (så han kan få sitt kära läsborgarmärke, det har blivit en riktig tävling i klassen, gillar jag? Nja) och köpt svarta jeans (så han kan vara utklädd till förr-i-tiden på skolans hundratjugoårsdag som firas i morgon – jeansblått hade tydligen varit en katastrof). Sopa sopa. Sopa sopa.

Nu är jag tillbaka, sitter som klistrad vid min dator och kommer bara sakta framåt. Men ändå – framåt. Snart slut på detta. Alldeles snart.

Hemmajobba = segt, tröttsamt

Hämtade dottern på fotbollsplan igår, hon var lite kroknad och trött. Så tog vi oss hem, hon buss, jag cyklade bredvid, tog upp cykel för att pumpa bakdäcket i vardagsrummet. F tvättade, de hade ätit färdiga revbensspjäll som dottern fick rester av, ihop med vårrullar. Vi kollade på tv, sedan la jag barnen och nu börjar vi närma oss slutet av Den vita stenen, när Farornas konung och Fideli äter giftsvamp, spännande.

När jag lagt barnen satte jag mig och fortsatte arbeta, med en artikel. Hade jag gjort jobbet dagtid hade det varit klart på ett par timmar. Nu tog det fyra. La mig efter midnatt, trött som ett härke. Jag säger som en kollega: Efter 40 ska man inte "jobba igen" saker på kvällar och helger. Det är bara dumt.

På natten kom dottern. Hon var sjuk.

Så F vabbar i dag, jag och sonen tog oss till skolan, där ännu en ny vikarie fanns. Nu börjar dagens arbetspass.

Som guld

Det är vackert ute nu. Jag cyklade hem vid 20-tiden igår, ännu ett hårt arbetspass, hämtade upp bokcirkel-bok hos en av deltagarna på vägen (hon bodde vid Mariatorget), hemma la F barnen och vi försökte hitta boende i London nu när F impulsköpt biljetter dit.

La mig på tok för sent, somnade efter midnatt, upp 7, barn iväg till skolan. Så mot Yogashala och träna. Nu börjar ett ännu hårdare arbetspass. Men jag tänker mig att allt det här blir klart till nästan vecka.

Då börjar livet.

Offerkoftor eller bara rättigheter?

Jag gillar den här texten. Och den här. Jag tycker det är intressant med högerns inställning att sossesverige "daltar". Att de som har behov av välfärd anses ha fastnat i en "offerroll". I själva verket finns välfärd för att ett samhälle tjänar på det. Vinsten av att barn får en ordentlig skolgång, att sjuka får vård, att människor slipper svälta är mycket större än förlusten. Vi har redan haft ett samhälle där bara rika gick i skolan, där sjuka hamnade på en sjukstuga utan läkare, där de som föddes fattiga svalt ihjäl. Den som minns vet att det var inte när Sverige tillhörde de moderna länderna. Då var Sverige ett u-land. Ingen vill tillbaka dit.

Ledningen som inte leder

Det är många vuxna som är sjuka i skolan. Hela tiden klistrar de upp bilder på vikariernas ansikten. Känns lite som hela havet stormar. Oro bland barnen. Deras by läcker. Jag tänker: Ledningsproblem.

I går arbetade jag på kontoret fram till kl 21 nästan. Det var mörkt när jag cyklade hem. Barnen hade lagt sig men sonen kunde inte somna, detta eftersom jag klippt hans naglar för korta. (Yeah right.) F och jag började maniskt surfa omkring på nätet för att köpa biljetter till London, samt hitta boende, men till sist blev jag för trött och gick och la mig bredvid sonen som somnat i vår säng.

Vaknade 7, kroppen ville inte ur sängen men jag tvingade den, tvingade upp trött son också och så iväg till skolan. Den kaotiska. Så tog jag det långsamt sedan. Jag har ju inte bråttom, jag har inget krav på mig att vara 8.20 i skolan trots att klassrummet står tomt och ingen vet något om något.

Om alla institutioner fuckar upp, fuckar vi tillbaka. Kanske inte ens ska be om ledighet för Londonresan, bara utgå.

Cupen, pizzan, Dr Who

Är fortfarande lite i chock eftersom dottern och jag gick upp 6.30 i söndags för att komma till cup i Märsta, första matchen började 9.00. Utanför pendeltågsfönstret såg det ut som en Burton-film. Men dottern är fotbollsmotiverad! Spelade allt hon orkade trots att hon gjort sig illa på fotens ena sida. Jag försökte hänga med bättre i matcher eftersom hon inte tyckte att jag kollade tillräckligt dagen före. Jag försökte mig på att coacha henne till och med, hon måste jobba på att buffa undan motståndare, ha bollen som klistrad på foten och att försöka se öppningar så hon kan passa säkrare passningar, får inte bli så att man är ett osäkerhetsmoment i laget – den som passar motståndarlaget eller skjuter bollen åt fel håll. (Alla säger att det viktiga är att man har kul. Men det blir inte kul när lagkamrater irriterar sig på att man gör fel.)

Vid halv två-tiden kunde vi ta buss och pendeltåg tillbaka. På tåget kom en hemskt huvudvärk, jag var helt enkelt totalt slut. Vid Södra station mötte dottern mormor och åkte till Ringen för att shoppa. Sonen var hos syrran och såg Dr Who, vi åt paj och pratade lite, sedan gick sonen och jag hem, då kom grannpojkar och ville skejta så han gick ut medan jag lagade pizzor. Mormor och dotter kom, alla åt (även en grannpojke), de ritade och kollade på Barnkanalen och sedan åkte mormor och grannpojkar gick och jag duschade och la barn och så såg jag dåliga filmer och undvek partiledardebatt eftersom dagens politik gör mig mycket deprimerad. De struntar i att barn inte lär sig tillräckligt mycket i skolan. De struntar i klimatkatastrofen som närmar sig med stormsteg. De struntar i att vårt välstånd finns på grund av att andra människor utnyttjas som billig arbetskraft.

Så när jag skulle lägga mig kom F! Jag visste inte att han skulle komma så tidigt. Han hade varit skådespelare, eventuellt inte så lyckad, men ändå naken. Det ska bli roligt att se denna film.

Upp och iväg med barn till skolan, med mig själv till yogan, nu har jag otroliga mängder jobb att göra. Ta ett djupt andetag, dyk i.

Märsta cup

Igår efter jobbet åkte jag till bibblan och lånade böcker till barnen, sedan hem och äta Carbonara med mamma och syrran och barnen. Medan de fredagsmyste cyklade jag till Bar Central, där var tysken, Mart och Nat. Vi blev där några timmar, folk kom och gick, men vid elva var jag mycket trött och skulle cykla hem. Då stod en dokumentärfilmschef utanför och ville prata könsmaktsordning. När det var utrett kom jag hem, sov, upp kl 7 och iväg med dottern mot Märsta Cup. Fick hoppa i lagkamrats bil. Det blåser kallt!

Utanför mitt fönster

Fint mönster på trottoaren utanför mitt fönster på kontoret. Lustigt det där, ibland måste man ta en bild av saker för att verkligen SE. Jag är mycket inne på det där knastriga nu, saltandpepar-blandning. I dag eskalerade modesurfen eftersom Tinni lurade in mig på Lindex webb, de släpper kollektion med någon från haute couture-världen. Men jag håller plånboken igenknäppt. Ska inte tro att jag är något. Måste hålla Jante i handen nu så jag inte ramlar ner i "jag har inga pengar"-fällan igen. Har ju just tagit mig ur.

Annars är mitt liv rätt så händelselöst just nu. Jag bara arbetar och har jobbångest. Men det kan bli något bra av det hela! Vi får se! Bra eller bajskorv, det kan gå both ways.

I går hämtade min mamma barnen i skolan, jag arbetade ända till halv sju och cyklade hem. Syrran var hemma, maten på bordet, avtorkat kök, som en dröm. La barnen som hade mycket frågor och tankar. Dottern grät för hon började minnas dagis och hur lätt livet var på den tiden. Lätt för henne, kanske. Inte för oss. Jag försökte göra reklam för vuxenlivet, men då sa sonen "Ni jobbar ju. Det verkar jobbigt." Måste försöka styra upp bilden av arbetslivet känner jag.

Lite tv på det, sedan sova. I morse följde mamma med barnen till skolan. Jag yogade innan jag gick till jobbet. Som ju trots allt, min son, kan vara rätt kul: OM MAN HAR LAGOM MYCKET ATT GÖRA. Varför har jag aldrig det?!!

Bottennapp i barnuppfostran

Har börjat modesurfa igen. Jag gör det som ett ganska typiskt flyktbeteende, när jag har lite för mycket texter att ta hand om så känns det så avkopplande att leta efter exempelvis en röd kappa. Problemet är att man aldrig hittar en röd kappa. Man hittar i stället en svart. Man hittar förresten alltid allt i svart! Jag som bestämt mig för att vara radikal motståndare till svart. Jag som bestämt mig för att lyfta vårt kalla land ur gråträsket, genom att välja färg.

Jag är ensam med barnen nu, men har egentligen varit det hela veckan eftersom F jobbat hela kvällarna till sent. Men barnen är stora nu och det är inte särskilt svårt. Bara vissa små saker är sega. Dessa är:

1. Nagelklippning. Allt förbannat gnäll och gråt och tandagnisslan, bara för att man ska klippa bort DÖTT material från kroppens yttersta fingerspets. Jag har försökt allt, till och med hotat med att lärarna kommer att anmäla oss föräldrar till socialen om barnen har för långa smutsiga naglar. Men det skiter de högaktningsfullt i. (Liten förbättring hos 10-åringen, men 8-åringen fortfarande i hårdnackat motstånd.)

2. Läxor. Är så trött på att tjata om dem. Nu gjorde F läxan i går när jag var med dotter på fotbollsträning, men då var det mycket sammanbrott innan den blev gjord.

3. Maten som ständigt, ständigt tar slut. Skulle göra pang-pannkakor till matsäck åt sonen i dag, men då fanns inget mjöl efter allt idoga bakande dottern gjort på sistone. Jag kunde till sist lösa det tack vare syrran, som kom över med lite.

4. Tålamodet med alla bråk. I går gav jag dem livslång psykisk ångest genom att använda så kallat tomt hot: Att jag skulle dra därifrån, detta när de slog varandra i badrummet, som de gör varenda kväll i en evigt upprepad icke-önskad kvällsrutin.

Ja, kort sagt, man blir ingen toppenförälder. Men så har jag heller aldrig aspirerat på den titeln. Jag gör så gott jag kan. Och som sagt – detta är så att säga småsakerna. De stora sakerna är rätt så underbara.

Avhandlingar är mitt kvällsmys

Jag kom ändå igång med storprojektet i går, vilket var LÄTTNAD. Och alla små fjuttexter är i stort sett klara - bara en kvar faktiskt. Men jag fick hämta barn, laga vodka penne, göra läxan och guida dotter när hon gjorde muffins till sin kompis som fyller år i dag, ratta Titanic-filmvisning och föra konversationen:

Jag: Naturen är ändå starkare än vi människor. Se på hur vattnet bara krossar Titanic, båten människor byggde.
Dotter: Ja, men människor förstör naturen också.
Jag: Jag vet. Men kanske ändå att naturen kommer vinna i slutändan. Den var här först.
Dotter: Ja. Jag hoppas att det blir naturen som vinner.
Jag: Jag med.

Så blev det att lägga barnen igen. F arbetar och arbetar till sena kvällar sedan två dagar i rad. Det är lite hysteri i vår jobbosfär just nu kan man säga. Han gör en stor grej, jag gör en stor grej, stackars små barn.

Såg Enlightened på tv i går, den är lite kul om en kvinna som haft sammanbrott och nu ska försöka frälsa världen med miljömedvetenhet och meditation.

Sedan la jag mig, läsandes min researchbok "Tid, rum, individ och kollektiv" om socialpsykologi eller sprickorna i muren mellan samhället och individen. Den är från 1980-talet och väldigt kul att läsa faktiskt, trots att det är akademikerlitteratur. Tog barnen till skolan, gick och yogade en timme, kom till jobbet och fick veta att till 90 procents säkerhet kan jag få göra min C-uppsats i vår. Fast två (gamla högskole-)poäng fattas eftersom de bytt system och gjort C-uppsatserna värda mindre poäng i dag, dock kunde jag ta in dem genom att "läsa ett antal avhandlingar och skriva en pm" (notera EN pm, det korrekta).

Skriva och läsa alltså! Haha! Precis vad jag redan gör.

To do is prozac

Jag kämpar för att få skriva min C-uppsats i historia, den som borde gjorts 1992. Tydligen tar jag någon ung parvels plats om jag skriver in mig. Men jag framhärdar ändå, och framför allt: Jag njuter av tanken! Tänk att få skriva en C-uppsats i historia! Känns otroligt kul. Min ambition är att skriva om mentalitetshistoria, min favorit bland ämnen. Alltså psykologi i dåtid. Hur tänkte man kring begreppet arbete. Bara ett exempel. Jag kan parkera mig på ett arkiv och gå igenom dagböcker från anno dazumal. Och sån jävla superskrivare som jag är nuförtiden lär ju inte själva skrivandet vara en match, alls. Dessutom skiter jag i om jag får bra  betyg, bara jag får mina poäng.

Men en tråkig sak har hänt sen sist: Själva institutionen (Uppsala Universitet) ligger inte längre vid Gustavianum/Domkyrkan eller gamla universitetsbyggnaden, utan uppe vid Engelska parken.

Annars sitter jag på jobbet och har grav ångest för att jag måste få klart två småtexter samt en hel jämrans superlång text. Jag kunde knappt sova i natt på grund av detta.

Som vanligt hjälper bara en sak mot denna ångest: To do.