I min lilla värld

Detta tangentbord sitter jag klistrad vid varenda dag, i många långa timmar nuförtiden. Jobbet som ska bli klart är infernaliskt segt och böljar liksom fram och tillbaka. Gör man något en ände, så påverkar det en annan ände, och då måste man hålla på och pilla i det. Konstant förföljs jag dessutom av känslan att alltihop är ett jävla skit från början till slut. Den känslan hjälper inte, kan jag säga. Men den verkar oundviklig.

I går fick jag i alla fall tre bryt i textfabriken: Det första var att vi tog en promenad till Söderhallarna, Tinni, M och jag, och åt vår lammburgare ute i solen på Medis. Ljuvligt. Det andra brytet var att jag gick och masserade min axel och nacke som nu äntligen börjar bli bättre. Det tredje brytet var att sonen och F kom förbi för att slippa frysa när dottern spelade på Kanalplan. Fick höra mycket intressant om hur han har det i skolan, med Svarta Madam som bara syns i badrumsspegeln, och demonstrationer som killarna tänker genomföra eftersom pedagogerna vill upplåta fotbollsplanen åt tjejerna en dag. He he, där fick man en komplex situation att förhålla sig till. Demonstrera – bra. Demonstrera mot en jämställdhetsåtgärd – mindre bra. Fast sonen menade att tjejerna faktiskt också använder fotbollsplan, dagligen. Fan trot.

Sedan var det fullt ställ och skriverier fram till 20. Då hem, packa ihop kappan för återförsändelsen, rodda helgens aktiviteter, läsa de cirka fem tidningar som kommit, somna för sent, vakna för tidigt. Upp med barnen och iväg. Nu ska jag sätta mig med ett riktigt tungt pass. Men jag ser ljuset. Jag ser ljuset.