The one and only?

Tolv år. Så länge håller i genomsnitt ett svenskt äktenskap. Det läste jag i DN i dag. I USA håller äktenskapen i genomsnitt åtta år.

Kanske är det så att det tar ungefär sju-tio år att lära känna den man är ihop med. Sedan är det kört.

Glad fast gammal

Fan alltså man börjar bli till åren.

Att stajla eller inte stajla, det är frågan

I Vilnius är det tydligen grått och pissigt, enligt F:s rapport. I går vid 17-tiden hade han en föreläsning. I går vid 17 stod jag och stekte pang-pannkakor med cowboysås som mina barn vräkte i sig. I går vid 21.06 kunde jag slå på tv:n. Då hade jag läst ut Revolutionary Road och höll på att missa nyheterna.

Revolutionary Road var genial.

Nyheterna var småtrista.

Jag såg även klart filmen Pinpongkingen, denna sävliga historia, som nästan fick mig att gå upp i limningen av rastlöshet. Den var bra, förstås, men lite väl poserande (mycket Roy Andersson-wannabe) och stajlad. Jag orkar inte stajlad.

Jag blir väldigt medveten ibland om hur det ser ut hos oss. Tandkrämsprickar i det dammiga handfatet. Leksaker ö-v-e-r-a-l-l-t. Barn som slåss, titt som tätt, om de inte skapar en miljard huvudboningar i papper som sprids ut jämntjockt över golven (Nadia). Det är, kort sagt, inte särskilt stajlat hos oss. Trots att F är inredare.

Mamman som helst ville sova

Jag fick ägna kvällen åt skrämselpropaganda - berätta att barn som inte sover ordentligt blir sjuka, växer inte, måste gå till doktorn till sist för de mår så dåligt av att inte sova. Nadia kontrade med att hon inte kan sova om jag har tv:n på. Så jag hade ingen tv på, jag satt utanför dörren och vakade över henne. Och - otroligt - hon somnade tjugo i nio! Första kvällen på mycket länge hon somnar före nio!

Tony blev faktiskt skrämd av mitt allvarliga samtal, han la sig direkt. Nadia däremot kunde inte låta bli att köra sin obstinata stil, försökte fly ifrån sovandet, hävdade att hon inte var mörk under ögonen (det är hon), med mera. Men jag vann till sist!

För övrigt grät Nadia när jag hämtade henne, ungefär 10 gånger tills vi kom till dagis, av utmattningen att cykla själv - något hon VALT självmant i morse (men hon somnade alldeles för sent i går, och åkte skridskor med skolan i dag). Sedan hämtade jag Tony + I, hans söte lite blyge kompis, vi gick hem, jag gjorde pang-pannkakor som I vägrade äta, sedan lekte de och så blev det Boli. I:s pappa hämtade honom och drack en kopp te. Sedan som sagt - snabb läggning. Nu blev det en stund för lilla mig. Fast jag vill egentligen mest sova jag med.

Det värsta jag vet

Från halv sju i morse är jag ensam ansvarig för barnen. Jag började storstilat med att be barnen ta extra hänsyn till det. De lovade att ta extra hänsyn till det. Sedan segade Nadia något oerhört så jag höll på att bli galen. Ändå kom vi till skolan i tid, Nadia cyklade dit.

Sedan bar det av till dagis. Nu jobbar jag på här som en gnu, för att bli färdig med det jag ska bli färdig med. Det är mycket nu, milt uttryckt. Men det löser sig alltid, på något vis. Snart ska Nadia hämtas, sedan Tony + kompis, sedan ska mat lagas, därefter ska barnen läggas, och så ska jag jobba igen, sova - och så börjar det hela om igen med lämning, jobbning, hämtning, matlagning, läggning, unt so veiter. Fast sedan blir det helg. Och jag lär ju få jobba på helgen igen - trots att det är Det. Värsta. Jag. Vet.

Regnet tar aldrig slut

Det blev indiskt. Och jag åt det för mig själv framför Svenska Dagbladet. Sedan gjorde jag kaffe och drack, för mig själv. Som tur är gillar jag mig själv.

Nu har jag arbetat och lagt en del energi på att älta saker, men det verkar ju vara legio i min värld. På det viset gillar jag inte mig själv.

Hur som helst ska jag ta mig själv hemåt snart. Det regnar oupphörligt.

Lite om nuet

De borrar under oss. Jag är hungrig. Men har ingen som helst aning om vad jag vill ha till lunch. Eller om jag HINNER äta lunch, för den delen. Men jag tror att det blir en sallad här mittemot, jag har ingen fantasi i dag. Då blir det ofta stället här mittemot. Eller för fan. Jag orkar inte äta där igen. Det blir sushi.

Äsch, här är den

Fint va? Så här på bild ser jag att det är en hel del Grace Jones över det hela. Och det råder inga tvivel om att hon fått i sig fel sorts substanser - särskilt tydligt på den övre bilden. Aciiid!

Där fick jag dig, mamma! (not)

Nu måste jag hylla Örjan på Coulisse (ring 08-6404511), som har gjort det igen! Jag kom dit med orimliga krav på frisyr, och han styrde upp mig och hittade samtidigt på en fantastisk annan frilla, som är såå snygg!

Tyvärr har jag som vanligt inga bilder och som vanligt orkar jag inte fixa med fototeknik men jag hoppas på att Tinni mejlar mig bilden hon tog med sin iphone i dag.

I går när jag kom från jobbet kl 18 och F åkt och storhandlat på Willys i Sickla, försökte Tony och Nadia få mig att baka muffins av ett färdig-bake-paket vi fick i goodie bagen från Årets mama-festligheterna. Jag sa nej, ni fick en miljard kakor i går på festen, era tänder får spelet om de utsätts för mer socker.

Nadia: Men mamma. En sak är väldigt orättvis.
Jag: Vadå?
Nadia (som kom på F och mig när vi åt choklad i soffan FAST DET INTE VAR LÖRDAG): Att ni får äta godsaker på kvällen efter maten, fast inte vi. Vi måste alltid vänta till lördag. Det är orättvist.
Jag: Det har du faktiskt helt rätt i Nadia.
Nadia (ler förtjust).
Jag: Så nu ska jag prata med pappa och så bestämmer vi att vi inte heller ska äta en massa sötsaker någon annan dag än lördagar.
Nadia (ler ännu mer eftersom hon inser att hon blivit manipulerad och tycker att det ändå är ganska kul att bli intellektuellt utmanad): Å neeej...
Jag: Det var inte lösningen du hade tänkt dig va?
Nadia: Meh! Jag vill göra muffins nu.
Jag: Ja, men så blir det inte. Marsch i säng!

Alkis med trist jobb, inte min grej

Kunde inte somna inatt. Typiskt. Nu har min kropp blivit beroende av att jag tränar, på gott och ont. Jag måste helt enkelt träna för att klara av pressen från allt jobberi. Men just när jag har mycket jobb, så har jag inte tid att träna. Se där ett moment 22.

För övrigt läser jag Revolutionary Road just nu. Vilken bra bok! Jag gillar verkligen hopplösheten i karaktären Frank Wheeler. Vissa vill liksom inte ha något förverkligande. De vill bara ha trygghet, i kombination med lagom mycket alkoholism. Tja, vi är alla olika.

Framtiden, kanske?

Här skulle man bo... ta det lite lugnt, vila sig och softa. Kanske boka in lite massage eller yoga. Äta organisk frukost. Snacka vuxensnack. Ett par dagar, det räcker gott.

Jag börjar om i morgon

Nu måste jag gå hem till min familj. Men arbetsuppgifterna hoopar sig och det är inte kul! Det är förjävligt är det. Fan fan fan. Får ta till mitt vanliga knep. Listor. Bocka av. I morgon är en annan dag.

En mörk novemberhelg

Jo. I lördags gick jag upp vid halv nio eller nåt, helt slut, eftersom jag var ute kvällen innan. Sedan var det bara att ösa på. F och Nadia försökte åka skridskor - det gick inte. Allt var stängt/oisat. Jag och Tony stack till Ringen, Tony fick klippa sig och handla godis. Han var så otroligt glad i frisörstolen. Han liksom verkligen lyste av glädje. Blev mycket söt också.

Mindre glad blev han av att behöva gå från Skanstull och hem. Men vi behöver få dem att röra på sig nu när vintern gör det motigt att vara ute. När vi kom hem stack Nadia och F och köpte hämtmat, thai, Tony kollade in sin favorit Spirited Away. Sedan blev det ätning, läggning, även av trötta mig.

Söndag. F och Nadia iväg på fotboll, jag och Tony umgicks och så kommer grannens lille J och lekte med Tony medan jag försökte jobba. HATAR ATT JOBBA HELG. Sedan stack F och jag och barnen till Årets mama-galej. Jistanes, aldrig mer att jag går dit med barn. Men det var festligt. Sedan tog vi vägen via VaPiano, där barnen åt pizza och vi åt pasta. Hemgång, Nadia somnade väl vid 22, vi strax därpå. Hon går aldrig, aldrig, aldrig och lägger sig.

Nu har Tony lämnats på dagis och jag ska iväg på intervju halva dan. Känns skoj.

Dåligt och bra liv

Kristina Lugn, denna tillgång. Vi ska vara glada att hon finns i vårt land. Läste en bra intervju med henne i senaste ViLäser, där även Jenny skrivit bra. Det är så kul att höra hur andra boknördar håller på. Den där idiotiska grejen att man inte kan sluta läsa fast man egentligen vill. Eller att folk inte låter en läsa, så var det när jag var liten, min farbror och faster fick panik på mig, min morfar sa att jag skulle få dålig syn (det fick jag men det har ju å andra sidan större delen av jordens befolkning).

Jag får för mig att Kristina i intervjun sa att hon måste ha svärtan i livet också, att det måste vara dåligt. Det var bra sagt, tycker jag. Men när jag läser texten igen hittar jag inte det? Har jag drömt igen? Bra drömt, i så fall.

Jag har ägnat mig åt meningslöst ältande i helgen. Det är dåligt. Fast dåligt, ja, sånt är livet ibland.