Samhället calling!

Jag yogade i morse igen! Tre dagar i rad! Det känns förstås tiptop, som ett liv i outsäglig lyx. Lustigt det där med träningsendorfiner. Ibland tänker jag att vi mår bra av kroppsfixeringen, vår kropp är i alla fall biologisk, eller organisk om man vill. Vi är alldeles för långt borta från det biologiska annars, i vår vardag. Men när du stretchar låret så pysslar du med det organiska, och det känns liksom hoppfullt på något konstigt sätt. Även om det bara är ens egna senor och muskler, även om det är helt knas med alla ambitioner att få en perfekt kropp. (Visserligen har yogan på något sätt gjort att den idén – om den någonsin funnits – helt vaporiserat. I stället blir jag fixerad vid askonstiga grejer som: Bara jag kan göra bakasana – alltså ställningen kråkan – är lyckan gjord! Så otroligt weird, men weird på ett bra sätt. Känns det som. Inte vet jag. Fråga igen om ett halvår.)

Sedan till kontoret, jobba och leta upp intervjupersoner, och så lunch på Shanti med J, som lämnade sonens trash packs, han hade glömt dem hos J&A i söndags, så tillbaka och fortsätta med arbetet. Ett litet bakslag i stortexten i dag: En person som hoppade av. Samtidigt en annan person som liksom hoppade på, fast jag vet inte säkert ifall jag kan ta den ombord. Det är i alla fall intressant den information som kommer till mig i dessa dagar. Mycket intressant.

Kanske håller jag på att intressera mig för samhället igen, på riktigt. Kanske är det inte fullt så trist som jag tänkte förut.