Hittad, istället: nya problem

Hittade just ringen i botten av min handväska! Skönt. I stället har fler problem uppstått. Men, om vi ska börja där jag slutade sist, under onsdagen: Efter yogan var jag  skolan och hade duktiga eleverna som ska jobba med internationella relationer, lunch, rättning, så hade jag andra elever i historia, genomgång om amerikanska revolutionen, och så en sista lektion om sociala medier och källkritik, under tiden kallades de ut en och en och fick höra om provresultat. Sedan skyndade jag iväg mot cykelstaden, affären alltså. Där fanns min nya elcykel, färdig. Den är svart – inte min färg – den har många plast-detaljer – inte min grej, men ändå, en elcykel! Så därifrån cyklade jag helt enkelt på dubbdäck, med de vanliga däcken i en åtta i cykelkorgen. Tog mig hela vägen hem, parkerade i förrådet, hämtade min vanliga oväxlade cykel och cyklade raka vägen hem till M på Rosenlundsgatan, där han bor i vindsvåning. Det var bokcirkeln som annars brukar vara på Sud, vi hade läst Trion, det var ros och ris, jag gillade tex inte boken något vidare. Vi fick god fisksoppa, äppelkaka, och så kom chocken: T berättade att hon hoppar av cirkeln! Hon får bara dåligt samvete av att inte ha läst osv. Vi drack även vin från Castros vingård i Italien. Så hem, titta lite tv, sova och upp mycket tidigt eftersom jag kände mig så osäker på hur lång tid det skulle ta att cykla hela vägen till skolan. Det tog över en timme, det var struligt eftersom jag bitvis inte hittade och fick stanna och kolla GPS, men fram kom jag. På skolan var det en lektion historia, amerikanska revolutionen, sedan rätta och äta ärtsoppa och rätta, så ytterligare en lektion historia, amerikanska revolutionen återigen, och så möte i historia, sedan ganska omedelbart möte med personalarbetslaget, där vi chefen var borta så det var allmän anarki där olika personer ställde sig upp och deklarerade hur förbannade de är på resursdagen. Och så rätta lite till, och cykla hela vägen hem. Det var mörkt! Det var läskigt! Jag lyssnade med ena örat på en bok och kom till sist fram hemma, lite skakig. Åt rester till middag, dottern hade varit hos I och fått hjälp med översättning av en bok, så se lite tv, sova, och upp tidigt en gång till för att cykla hela vägen ut. Den här gången gick det på en timme prexis, vilket är en tidsförlust jämfört med kommunal åkning. Vilket kändes lite surt, å andra sidan blev man väldigt frisk och fick rosenkind.

Hade en lektion samhällskunskap, med uppgift om sociala medier och medier, så god lunch i matsal och ett kort möte med mentor innan själva mentorslektionen, och därefter ytterligare samhällskunskapslektion om medier. Kände mig oerhört trött och rättade ändå lite, sedan satt jag och pratade och drack öl med kollegor innan det var dags att cykla hela långa vägen hem igen, i mörkret. Tog en timme, var hemma vid 18.05, gjorde en broccolisoppa som var tunn pga brist på broccoli, dotter klagade, F kom sent.

Sonen hade varit hemma då han hade feber för femte dagen i rad. Det vi trodde var biverkning av vacccin dos två är eventuellt något annat. Vi la oss och sov och jag vaknade halv sju på lördagmorgonen, vilket gjorde att jag tog pendeltåget kl 8 hela vägen till Upplands Väsby, för att hämta biljetter kl 9, så pendeltåg hela vägen till Älvsjö där jag gick till O:s hus där I och tvillingarna bor tillfälligt, de hade lagat stor brunch, F kom, D och G och deras tre barn var där men inte våra barn eftersom dottern jobbade och sonen var sjuk. Vi pratade om allt möjligt, bla att starta en gymnasieskola i Älvsjö. Sedan gick F och jag hela vägen hem, det tog lång tid. F köpte covidtest till sonen och pratade med Teater-F på telefonen. Jag drog raka vägen till Stadsmissionen och köpte regnbyxor, fick 2 för 140 kr, så till sist buss hem. Sonen fortfarande dålig, covidtestet dock negativt. Lagade fläskkotletter med potatis i ugn. Dottern var hemma, arg och ledsen då hon inte ska få jobba på en hel månad. Åt, kollade tv, sedan kl 20.30 mötte jag grann-A utanför huset och vi gick och bastade och drack lite öl och snackade. Hemma vid halv tolv, somnade snart. 

Så i dag söndag sov jag något längre, till 8, innan jag gick upp och läste tidningar och så ner till grann-A:s lokal och skriva lite fritt, samt en intervju med yogaelev, så kom G snällt för hon erbjöd sig att ta streptokocker-test på sonen. Han hade inte streptokocker. Ringde därför 1177 för att se vad det kan vara. Möjligen körtelfeber. Dotter skulle prata gymnasiearbete men drog för att träffa slovenske T, jag ner till grann-A igen och F tvättar. Snart storhandling och middag. I morgon ska sonen till vårdcentralen. Dottern får väl nöja sig med den inkomst hon får för studier, sedan försöka söka nytt jobb eller tjata sig tillbaka. Två barn, två problem. Just nu.

Skärgårdsö

Vi möttes upp på Centralen i fredags, S och jag, och tog tåget klockan 17.09 mot Göteborg. Resan gick väldigt snabbt, plötsligt var man framme kändes det som. En spårvagn mot båt och sedan en stunds väntan, så tog vi båten över till en skärgårdsö utanför Saltholmen. På ön åker man bara med golfbilar, så vår gamla kompis K hämtade upp oss i den. Vi var framme först vid 22-tiden och satt och pratade till halv ett med K och hennes man J. Så sov vi, men S och K gick upp tidigt för att basta medan jag såg till att sova så länge det bara gick eftersom jag har så mycket hjärtklappning, som jag märker inte vill lägga sig ordentligt förrän på lördag eftermiddag/kväll.

Jag sov till tio ungefär, vi fick god brunch med bacon och allt. Sedan gick vi en promenad över ön i ganska molnigt väder, tog en tur med båt också. Tillbaka i stora huset åt vi lite mellis. Sedan gjorde jag fulla serien yoga på sovrummet medan de andra promenerade igen och joggade. Pratade i telefon med Fs pappa också, så satt vi vid kökets lilla bar och pratade en stund innan det blev middagsdags, som inleddes med bubbel eftersom K nu fått sin legitimation (hon är också omskolad journalist, vi gick på JMG ihop) och är färdig psykolog.

Åt goda moules som J lagade åt oss, snackade till elva och la oss och sov länge. Jag duschade, vi åt återigen god brunch och snackade även med barnen, 10 och 12 år, och sedan blev det dags att packa och åka mot båt, för att så ta spårvagn till Centralen där vi mötte Rebo, som fikade med oss en stund innan vi tog tåget kl 15 hemåt. S blev åksjuk och fick sova mest, jag såg på Frankie and Grace. Hemma igen vid halv sju, åkte till familjen som precis satt sig för att äta fiskgratäng. Sonen sjuk, dottern pratsam och trevlig (?!). Snackade lite med F, alla la sig tidigt.

I dag ska jag arbeta hemma och yogashalan är stängd. Det ska bli oerhört mycket gjort – allt för att lugna det bankande hjärtat.

Vinterns baksida

Vinterns största problem: man får inte cykla eftersom man då halkar och bryter sig sönder och samman. Istället stå och vänta på busshållplats, tränga in sig på ett förfärligt vis i överfulla bussar, dessutom alltid en extra vandring eftersom man aldrig kommer dörr till dörr som man gör så fint med cykel.

Var på yogan på tisdag, lite för sent så det blev mest de stående, men bestämde mig för att börja känna in lite mer av vad kroppen säger och den sa ok. Vilade lite längre istället, och så började själva arbetsveckan med elever, som jag redan satt i eget arbete vilket är fantastiskt skönt. Ska försöka minska egna föreläsningar framöver, snabbt fram med övning, jobba själva! De lär sig ändå mest när jag kan vägleda dem individuellt nu när vi lever i tider med enorma klasser.

Men sonen kräktes på natten mellan måndag och tisdag, samtidigt som dottern hade kompisar som sov över, de märkte dock inget. Tydligen var de hos oss ända till sen eftermiddag på tisdag, en gick precis när jag kom.

Sonen fick dessutom feber och var sjuk hela dagen, spak även igår men på bättringsvägen. F fick gå hem på lunchen och kolla till honom. Själv är jag långt borta. Men igår försökte jag tvätta mattan han spytt på, i grovtvätten, men den var för stor. Fick kasta bort den istället.

Kände mig faktiskt lite som att jag var i balans ett tag, men igår frågade några lärare "hur går det med bedömningen" och jag bara eh? Tydligen ska man lämna in omdöme efter halvtid. Jisses så mycket dumt det finns i skolan alltså.

Den hinderbana vi kallar livet

Dottern har fortfarande väldigt ont i armen och den ser böjd ut, men hon var i skolan ändå. Själv gick jag upp 6.30, drack kaffe och begav mig iväg mot tunnelbanan och vidare till min kära cykel som underlättat en hel del för det här pendlandet. Var på jobbet strax efter 8, hade lektioner med mentorselever ytterligare en hel dag. De skulle hämta böcker och sedan körde vi teambuilding ute på friidrottsplatsen utanför skolan. In igen och försöka styra upp språkval och annat, innan de fick gå på lunch och iväg.

Återigen satt jag och hämtade kraft en stund i klassrummet innan jag fixade bibliotekskort, förklarade att alla mina nycklar var fel av olika anledningar, försökte gå igenom lite inför lektioner och det som är den verkliga verksamheten. Dessutom skrev jag klart en artikel som behövde bli färdig. Det var lättnad! Klar med något åtminstone! Cyklade till tuben, handlade lite på vägen ner i underjorden, sedan läste jag min bok hela vägen och bokläsande kan faktiskt bli ett stort plus med resandet, eventuellt, särskilt om resan kan göras med cykel+tunnelbana+cykel och inte massa krångel med buss. Väl vid Zinken har jag dock ingen cykel än, tog därför fyran och försökte köpa ytterligare en risig hoj på en begagnad cykelaffär men de hade ingen inne. Sedan har inte mitt nya betalkort kommit än, tyvärr, så jag kunde inte storhandla. Familjen åt rester och i morgon ska F gå till läkare med dottern, så får vi se vad som är brutet och ifall det är försent att fixa.

Det vore skönt med lite mindre hinder längs vägen, hindren just nu är så oerhört många, till exempel ett icke-fungerande betalkort, en bruten arm som ingen inom vården bryr sig om, en alltför lång resväg utan cykel, avsaknad av tid att få planera mina lektioner och mitt läsår samt hinder för det som så tydligt får vardagen att flyta: storhandling, tvättid (tvättstugan full ideligen) och trasig diskmaskin. När alla dessa hinder kan röjas undan – då vet jag ifall jag har gjort bra livsförändringar eller ej. Då kan själva livet börja, kanske.

Kräftor, akut och lite annat

Jo det blev faktiskt en cykel. Men allt precis allt strävade emot. Först skulle jag köpa dotterns terminskort, men mystiskt nog ville inte kortet gå med på att jag betalade med det, det påstod att jag hade fel kod. Ändå åkte vi till Ulriksdals Cykel-Expo, en affär vi hittade genom gps. De hade sorgligt få cyklar och jag fick vara i telefonkö med banken hela vägen dit. Ändå blev det att kortet spärrades när jag till sist skulle betala min alltför dyra second hand-cykel med lås. Så jag tog helt enkelt hyran och betalade för jag orkade inte att allting strular hela jävla tiden. Jag fick nog, kan man säga. Dottern dissade alla cyklar och var emot hela idén med begagnade cyklar, så hon fick åka hem medan jag cyklade tvärs över och kom till Danderyds sjukhus, där jag ställde cykeln och låste den. Så hemåt, landa lite innan vi drog till Mart och Nat och fick trerätters, det blev champagnesoppa, kräftor och glass. Mycket gott och kul att träffa dem! Dock var de småbarnströtta, och vi gick vid 23.

Söndag sov jag så länge jag bara kunde, det blev till 9, sedan var jag i shalan 10 och kunde göra hela serien, äntligen! Efter det gick jag raka vägen till Fabrique och fikade med M, yogakompis. Så därifrån via affären och hem, handlade så vi skulle klara maten några dagar även om det kommer att gå sisådär med hyran.

Började jobba med en artikel, men då kom J, Fs jobbarkompis, över och vi gick och tittade på en lägenhet i våra hoods som de har målat i massa olika färger per rum. Det var kul. Så hem igen och ge J mat, men då ringde dotterns fotbollstränare från matchen i Bromma, och självklart – SJÄLVKLART – hade även hon (antagligen) brutit handleden!!!!! SÅ JÄVLA SJUKT JOBBIGT.

F gick först till Sös-akuten dit tränaren dragit och satt 2-3 timmar, sedan bytte jag av och svor och jävlades för det finns ingen vård för barn som bryter ben i Stockholm. Mycket riktigt bad de oss att hellre åka till Södertälje. Det är så sjukt så jag blir galen. Jag satt någon timme sedan kom F med mat, för ska man vara på akuten måste man ha mat, nedladdade filmer, täcken och kuddar. Man måste alltid vara där i minst 8 timmar. Dock, efter endast (?) fyra timmar kom de och påstod att röntgen sa att inget var brutet. Men vi tror inte på det. Vi tror bara att de ville bli av med oss.

Så la jag mig vid så tidigt jag skulle, vid 22-23, för att sedan gå upp tidigt och skynda till skolan, cyklandes sista biten, och väl framme kring 8.20 körde jag och med-mentorn en dag med nya klassen. Det var så sjukt mycket information och saker att hålla reda på så jag var yr redan efter första timmen, trots bra lunch på skolan. Vid halvtvå gick eleverna och jag och mentorn räknade ut vem som vunnit en slags tävling, det var också väldigt jobbigt. Sedan satt jag ensam en stund i klassrummet och gömde mig från allt arbete, pustade ut. Efter det var det förstås ytterligare ett möte om Gymnasiearbete, ett ämne jag har, och så försökte jag styra upp lite lektioner men dottern ringde för hon hade ont i armen och ville till sjukhuset, vilket bara väckte all frustration eftersom det ju Inte. Går. I världens tionde rikaste land.

Maktlösheten gör att jag blir helt deprimerad. Jag kan inte ha barn som måste använda vård, för vård finns inte i Stockholm. Det är så sjukt.

I alla fall så kom jag hem vid 18 och gjorde mat, diskade, jobbade med ett försök till lektionsplanering och nu ska jag försöka skriva artikel. Eller inte.

Jobba i stället för att tänka

Då blev det till sist onsdag, plågan är snart över eller på ett sätt förvärras den nu då sonen ska till ortopeden. Känns oerhört jobbigt hela grejen kan jag säga.

I går arbetade jag på Rufs men gick hem över lunchen för att ge sonen mat och höra hur han hade det. Efter Rufs träffade jag bokcirkeln på Bistro Sud, kort sväng, en del prat om Horace och om dagböcker, så gick jag hem och försökte hålla ångest stången. Det var oerhört varmt och fint väder hela tisdagen. Sonen hade aningens feber men det var tydligen helt normalt. Orkade inte rätta mina 100 hemskrivningar, utan såg en film i min nya favoritserie av Maria Lang-filmer, dock inte hela för jag var så trött att jag la mig vid elva. Sov men vaknade i ångest och av värmen vid 4. Upp igen vid 7, gjorde solhälsningar och tog med mig mackan på vägen till lektionen. Hade bara två elever, men det var en frivillig lektion så inte konstigt.

Nu ska jag rätta så att det sprutar ur öronen, för det finns inget annat sätt att komma ur det sista i lärarjobbet än att Bli Klar. Också bra ångestdämpare, att jobba och försöka att inte tänka på sonens smärta. Eller på hur det blir med semester nu när gips ska tas bort mitt under sommaren...

Bruten arm, värdelös maktlöshet

Jo men helgen är förbi, och den började kul på Grönan, fortsatte lite lagom med en lördag utan bestämd aktivitet då familjen drog till Mosebacke torg och tittade på festival-musik, sedan tog F och jag en öl på terrassen som tagits över av turister, så hemmakväll lördag och söndag yogade jag innan jag fick frukost som dottern gjort med fint mors dag-kort. Så gjorde vi vår kiosk-tjänst i dotterns fotbollslags kiosk vid Tanto, men då kan man säga att det slutade uselt, för under tiden åkte sonen skateboard och ramlade över sin underarm som bröts, bägge underarmsbenen har fraktur.

Då startade eländet som är Stockholms värdelösa sjukvård: Först tog det en evighet innan ambulans kom, sedan åkte den fel och till sist hamnade F och sonen i väntrummet på Rosenlunds närakut, där fick man spendera 4-5 timmar i väntan. Jag löste av F med mat och nedladdad film som vi såg, men sonen hade ont och det var inte kul. Till råga på allt fick han inget riktigt gips utan bara en slags tillfällig platta för det är helt fullt överallt och går inte att få tid till ben-doktorn som endast finns på Nya (värdelösa) Karolinska så klart, så är det alltid i den här jävla stan, spelar ingen roll att man bor vid Sös för ens ungar har alltid benbrott och då ska man alltid till Astrid Lindgrens sjukhus (alias Nya värdelösa Karolinska) där man får sitta i minst 8 timmar innan man får hjälp. Vi hade kunnat åka dit på natten men vi hade inte ens fått hjälp om vi satt där i 8 timmar, utan antagligen bara blivit hemskickade, berättade de på närakuten. Vi ska vara glada att sonen fick tid på onsdag. Tre dagar ska han alltså gå omkring med brutna ben. Barnplågeri skulle jag säga. Det finns ingenting som går att jämföra med maktlösheten man befinner sig i när man sitter fast i det här länets vård-karusell, den är vidrig och outhärdlig. Helst skulle jag ta en spruta nu och ge likadan till sonen som gjorde att vi sov till onsdag. I stället får han försöka sova med sin arm, försöka uthärda timme efter timme med hjälp av små värktabletter, allt har bara stannat av och man ser ingen som helst lösning eller framåtrörelse.

I morse fick vi lämna honom ensam en stund, jag gick till skolan och skrev ut massvis av hemskrivningar och så hem och rätta och rätta och rätta och rätta. Ska bli så fantastiskt när skolan är slut för min del. Då ska jag fira med att försöka få a-kassa eller hitta någon slags möjlighet att ta semester.

Tentaångesten är total

Jag har en fruktansvärd tentaångest, så är det bara. Men det finns endast ett sätt att komma framåt: Igenom och ut på andra sidan. Jag har skrivit och skrivit jag på en hemtenta som enligt plan borde ha blivit färdig dagen innan. Den är fortfarande inte helt klar, men på slutspurt.

I går mådde sonen bättre frampå eftermiddagen. Vi åkte till KTH och kollade in Fs elevers utställning, men så när vi kom hem däckade han. Även dottern kom hem och mådde dåligt. Jag skrev tenta, stack en kort sväng till Bistro Sud, träffade crazy women, stack hem igen, kollade på tv-serier, la mig vid midnatt. F berättade att sonen hade kräkts igen, överallt. Dottern hade somnat i hängstolen på balkongen. Så i dag är det vabb återigen, men med två barn i stället för ett. Ute är det grått.

Men jag stack en snabbis till Zinken och kunde träna de stående. Det dämpar ångesten.

Sjukt barn, tråkigt väder

Jaha då var sonen sjuk i dag då, han vaknade och hade magsjuka som det verkar. Annars blev det mycket tentaskrivande i går, men jag var för trött för att bli helt klar och så var det med det. Jag såg Skam med sonen, och så la sig barnen men som sagt - han vaknade sjuk. Det fina vädret var också borta. Nu är det grått och regnar.

Men han kände sig snabbt bättre så vi får se. Kanske lyfter det strax.

Andas in, andas ut

Jo men det som skedde i går var att sonen, som hade kräkts två gånger på vägen hem från Liverpool dit han åkt med sin farfar och far för att se fotboll (Liverpool vann!), fortsatte att vara dålig under måndagen så jag la ner det allra mesta och jobbade hemifrån, ställde in en lunch och försökte få sonen att äta något, tills jag fick bege mig till revisorn. Det var revisorn som hade glädjande besked att ge mig: Jag har betalat på tok för mycket i skatt, så i stället för att låta kronofogden jaga mig borde skatteverket lätta på plånboken åt mitt håll. (Ja, kronofogden har jagat mig för att jag konstigt nog inte hade råd att betala mer skatt än jag tjänade i inkomst. Denna härliga byråkratiska förföljar-apparat...)

Å andra sidan kommer det förmodligen att ta ett tag innan jag ser den där återbetalningen så jag får fortsätta att jobba heltid vid sidan av heltidsstudier. Nu har visserligen Metro köpts upp så vi får väl se hur länge till jag har mitt 40%-jobb på RFSU, men förstår ni: Jag bryr mig inte så mycket om mediebranschens patetiska "flexibilitet" längre, som på håll mest verkar desperat och som inte heller ser ut att leda till att någon hittar en fungerande ekonomisk plan för att ta betalt för mediekonsumtion, för – ta da! – jag tillhör snart en annan bransch, lärarbranschen. Och den finns i evigheters evigheter, åtminstone så länge någon människa behöver en utbildning och det verkar som att människor behövt det sen tidernas begynnelse.

Jag är beroende av mediebranschen i ungefär 6 månader till. Sedan kan jag välja och vraka bland journalistiska uppdrag, jag tar de jobb jag känner för, om jag vill. För min inkomst kommer då i huvudsak från kommunen eller möjligen nån stiftelse eller vilka det nu är som äger svenska skolan, jag blir inte klok på det. Och ja, jag fattar att just samhällskunskap och historia är lärarjobb som inte behövs, jag har lyckats pricka in det omöjliga som alltid, men betänk då att jag är en snart 50-årig driftig och väldigt bestämd person som har befunnit sig i yrkeslivet i ungefär 30 år. Och då i stort sett oavbrutet engagerad i folkbildning.

I alla fall, efter revisorn cyklade jag hem till piggare son, som fick pizza. Själv fick jag bege mig till Yogashala, först assistera, sedan hålla min fortsättningskurs med tema drishti, blickpunkt. Hann inte avslutningmantrat men kom för en gångs skull inte av mig på inledningsmantrat. Ett steg fram, två tillbaka och så vidare. Skyndade hem och fick höra hur barnen haft det på filmpremiär, förjävligt enligt sonen eftersom någon extremt trist vuxen hade hållt tal i 40 minuter! Så såg jag på tv och försökte få trilskande barn att lägga sig. Sov själv gott eftersom jag har börjat med ett knep:
1. Släppa in lite frisk luft i vardagsrummet/vår sovplats. Andas, ja tack!

Och i dag var sonen frisk och kry och kunde sätta på sig sina nya märkeskläder, en pikétröja från lacoste (han har någon slags obegriplig Östermalmsstil, passar inte riktigt ihop med föräldrarnas inkomster om man säger så), och skutta till skolan. Själv är jag på RFSU. Än så länge har jag inte fått sparken.

Hem för planering

Sonen sjuk idag. Jag kunde ändå åka till min praktik kl 7.30 så jag kom fram i tid till skolan 8.20 och sedan till lektionen kl 8.30 som jag både satt med på för att lyssna eftersom jag ska hålla samma lektion själv på torsdag, hu. Fick sedan hjälpa eleverna när de gick igenom begrepp och därmed svara på frågor som "vad är multiplikatoreffekten?" och hur BNP förhåller sig till bytesbalansen. Sedan hade vi genomgång jag och min handledare och så lunch med nya lärarkollegor på det.

Trots stora utmaningar har jag lugnat ner mig på olika vis. Framför allt tror jag att det beror på att jag efter att ha lagat lax stroganoff åt barnen igår stack till Storkyrkobadet och tant-badade med Y och JM. Massor av folk dock, fick inte massagetid och bastun var fullproppad, lite tråkigt, men på det stora hela precis lika mysigt som alltid. Sedan mat (förrätter) på Ruby, numera en tradition. Var hemma 21.30, la mig tidigt (efter att ha gått igenom yogalektion för imorgon) och sov som en stock, försov mig till och med lite, men det gick ju ändå.

Har kanske även hittat bästa bussvägen hem, får se!

Samtidströttheten

Det har varit en helg, men jag var ganska sjuk så det hände inte mycket i fredags, Mart kom kort på hemgjord pizza-middag med lilla D som var pigg och alert, mamma kom också en sväng, tidig sovning. Däremot på lördagen försökte vi vara aktiva trots totalgrått regnväder. Vi stack vindlande vägar med buss, tunnelbana, buss till Magasin 3 för att titta på konst. Vi mötte Mart och lilla D där,  såg på växter som kommunicerade och på läskiga ansikten-konst, men sonen blev som lite spak och konstig fast han åt pannkakor och på bussen på väg hem igen (väntan i kallt regn) började han må illa. Han däckade hemma sen, vi andra vilade också, sedan kom mamma och då stack F och jag till Volt och åt riktigt fin middag. Mycket bra mat! De har också Michelin-stjärna. Via den lilla lilla men dyra Teatergrillen-baren hem, taxi faktiskt, och så sova ända till 9 på morgonen. Jag såsade lite men fick rusa hemifrån kl 10.20 för mitt pendeltåg till söndagens intervjuperson gick ju 10.30. Jag hann trots allt, och intervjun pågick över lunch och en jättegod äppelkaka, åkte hemåt igen vid 18-tiden. Hemma orkade jag inte plugga direkt utan det blev lite tv och sova tidigt.

Upp 4.45, men faktiskt sov jag så djupt att jag kände mig utvilad. Till shalan, assisterade 3 h, tränade själv 1,5 h, så raka vägen till universitetet och där äta en wrap försöka läsa, möta min grupp och använda grupprum för att få till våra ett hundra miljoner jävla inlämningsuppgifter, tog faktiskt de 5 timmar vi hade, vartenda uns, sedan med totalt fullpackad tub hem, hämta upp cykel, laga alldeles för salt pasta carbonara, äta den, sucka över att dottern tappat sin kalender och franskabok, sucka över att sonen krossat sin helt nya mobil, sedan planera en yogalektion, ringa en intervjuperson och därefter: hålla på med märklig teknik som behövs för en massa små administrativa krafsgrejer man ska göra numera för att få bli lärarpraktikant. Att göra lärarpraktik 2016 är tydligen att skriva en massa "reflektera, analysera, problematisera"-ord i en oändlig ordbajseri-ström på en efterbliven sajt som måste skapats 1996, och därför upptas all ens tid och handledarens tid av att mot alla odds få logga in, så att de kan få läsa alla bajsiga "reflektera, analysera, problematisera"-ord, plus såklart det tjusiga "mina mål" – MINA MÅL?!!!!? Vad fan vet jag!? Jag går ju en utbildning för jösse namn. Det betyder att jag vill lära mig saker. Jag kan ju inte ha mål i något jag inte vet ett skit om. Ibland blir man så samtidstrött.

Sjukdom smyger sig på

Jag kände någonstans under gårdagskvällen att jag inte var på topp, men först efter att ha förflyttat mig lite fram och tillbaka - till Teaterbarens lilla undangömda övre bar för att plocka upp T, tillbaka till Kulturhuset för att möta vår gemensamma vän T, så till plan 3 för att lyssna på Geir Gulliksens författarsamtal, vidare med tunnelbana till Bistro Sud med T (under tiden stack T till Diplomat och kom sen), äta biffsallad, dricka ett par glas vin - förstod jag att jag faktiskt var på väg att bli sjuk. Sov konstigt också, åt frukost och stack till shalan men gjorde bara vilorörelser. Sedan assisterade jag 9-10 men det var så få där så B tyckte jag kunde gå, så jag fikade med L innan vi gick på möte med en layoutfirma där vi bestämde saker, därifrån tog jag cykeln till Mariatorget och vidare till Universitetet, där det var seminarium om det grupparbete vi satt ihop dagen innan. Jag försökte multitaska och skriva sammanfattning om värdegrunds-mumbo-jumbo inom skolväsendet, detta inför nästa seminarium som är tidigt i morgon, mejlade jobbmejl innan jag åkte buss hem vid 16.30 och lyckades glömma bort cykeln men hemma var sonen som också är febrig, han var helt slut. Jag gjorde linssoppa, alla kom till bords från träning, KTH och från sin säng och åt. Sedan kom mamma och vi drack lite te. Nu ska jag plugga fast egentligen går det inte. Är för trött.

Klåfingrighet

Ville ha ljusstaken stående på soffbordet i vardagsrummet men vi har gett upp det nu. Tvillingarna kan inte låta bli att ta den och banka den i bordet eller i andra människors skallar (sin systers, företrädelsevis), så nu får den stå i köksfönstret tills mognad inträder. Hos tvillingarna alltså.

Jag jobbar hemma i dag eftersom jag fick en hög med böcker av JM som jag inte kunde bära så långt, och eftersom jag var alldeles nära Zinkadus, Zinkensdamms värdshus, var hemmet närmast. Innan dess åt vi god lunch på Paradiset, innan dess städade jag Yogashala, innan dess tränade jag och upptäckte att jag hade en massa energi, inga rörelser kändes jobbiga och det kändes inte ens jobbigt att jag skulle städa efter! Innan dess var det ett dividerande fram och tillbaka med sonen om huruvida han var sjuk eller inte. I går eftermiddag blev han sämre, antagligen migränattack på grund av att han varit så spänd hela dagen med sitt ont i nacken (nackspärr). Han sov och hade ont i huvudet och kräktes och åt ingenting och spelade plötsligt dataspel och la sig igen och hej och hå. I morse var hans konstaterade nackspärr bättre, men han mådde dåligt (inte jättekonstigt eftersom han inget ätit på 20 timmar), så vi försökte få i honom frukost för att avgöra om han var sjuk eller frisk och det gick inte att få något svar och till sist sa vi att vi måste gå till jobbet och då gick han faktiskt till skolan. Vet inte hur många såna här morgnar vi har haft i livet. Allt är bara helt vansinnigt oklart, föräldrarna frustrerade, barnet beklämt, osv osv. Är man trött på barnmigrän eller är man?

Pratade med JM lite om hur man vill ha det med jobbet och livet egentligen. Ska man resignera i sin medelklassborgerlighet, tappa sin edge och bli bekväm? Eller ska man jaga på? För mig har jagandet bara betytt att min inkomst hela tiden är helt oklar, vissa år kan jag leva medelklassliv men andra år (framför allt de senaste) kommer jag knappt upp i lönenivåer jag hade när jag började jobba som journalist. Vi kan dra av resor och restaurangbesök, så det gör vi när det går. Men vi kan aldrig köpa kapitalvaror och vi kan aldrig ha bil, aldrig bygga klart sommarhus, aldrig köpa möbler eller kläder som kostar en smula mer än HM-pris. Jag är hjärtligt less på denna ekonomiska oklarhet. Den ger mig ingen edge alls, bara ångest. Å andra sidan har jag väldigt svårt att tänka mig att vara heltidsanställd på en tidning. Det jag ser hos folk som är det ger mig the creeps. Antingen har de slutat tänka eller så generar deras tankar mardrömmar. Vissa vill ta livet av sig, eftersom de har psykopat-chefer som räknar deras timmar och lydnad, som ser till att de absolut inte tänker själva. Det kreativa har blivit hotfullt. Det är ganska symptomatiskt för vår tid. Att vara rädd för dem som leker.

Måndag, vabbdag

Kylan från helvetet rådde denna helg, en helg då jag och barnen stack till Historiska museet, jäkligt trist museum om ni frågar mig, så tog vi tuben till Slussen och åt god sushi och så gick vi till min frilanskollegas 50-årsfest en sväng, men barnen ville inte stanna länge så vi gick hem och såg på Stjärnorna på Slottet i stället. Söndag var skärmfri dag och barnen klättrade på väggarna av otålighet, själv gick jag och yogade en stund, sedan kom K och I och deras lille P, samt K med sina tre döttrar. Vi fikade och gick tillsammans till Bananas sen. F stannade hemma även denna gång pga grav förkylning. Han kom inte heller till D på söndagmiddag, en livad sådan på grund av alla små tvååringar.

Sonen klagade på ont i nacken redan under eftermiddagen, han hade ramlat på pulkan tidigare, och i morse grät han för att han hade så ont. Så det blir vabbdag i dag. Och diverse olidliga utflykter till vårdinstanser.

Första terminen avklarad

Då kastar jag in handduken för denna termin, jag har nämligen gjort alla mina klasser för första terminen i yogalärarutbildningen! Vilket känns fantastiskt bra, för det har varit slitsamt att få tiden att räcka till för alla dessa klasser.

I går när jag kom hem från jobbet gjorde jag lammköttbullar och pasta, som dottern åt med god aptit men som sonen inte kunde äta för han hade blivit sjuk. Han la sig, och jag fick lämna dem för att gå till min yoga-kvälls-lektion måndag kväll, sista gången för den kursen. När jag kom hem hade F kommit från sitt (Bar Central på Birger Jarlsgatan har färsk tankovna! Tydligen sjukt god), och jag la mig tämligen omgående för att sedan gå upp 4.45, sticka till Yogashala, assistera mysore, sedan träna själv för att sedan städa och gå på ett möte med kommunikatör, för att sedan sitta med på sista lunchklassen för terminen. Fick veta under tiden att sonen inte blivit frisk, men han kunde tas om hand av mormor tydligen, själv fick jag rusa till nästa möte om mitt lärarjobb i vår, på min lokal. Det verkar lite klurigt men kul.

Nu är jag trött men jag har ett möte till i dag: Nämligen bokcirkeln, och det är något av en favorit bland möten, plus att bord redan bokats, naturligtvis krockade det med Fs kväll men vi kunde lösa allt genom släkt. December alltså. Ett skämt till stressmånad.

Nu har jag exakt 2 timmar på mig att skriva en aslång artikel. Det ska gå!

Drama och vardag

Har haft drama i livet, syrrans ena tvilling är nämligen nötallergiker och hjälp vad det blir läskigt när små inte kan andas ordentligt. Men allt gick bra, vi fick husera den andra tvillingen hemma medan hennes syster var på sjukhus för koll och det var idogt frågande efter "mamma" och "manda" (syster) tills hon somnade i sin kusins famn, dottern mycket stolt. Middagen blev kycklingfilé med mangosalsa som jag lagade lite crazy medan vi hade ambulanspersonal hos oss.

Dock, som sagt, allt gick fint och jesus vad bra sjukvård vi har i Sverige ändå! Mycket bra att detta upptäcktes i Stockholm precis nära Sös i stället för i vår by i Kroatien i sommar, tex.

Övrigt som händer i livet är inte så dramatiskt, efter storhandlingen i tisdags försökte jag snabbt laga pizza men sonen fick migrän och blev liggande, F och jag såg på River och sedan blev det onsdag och sonen var bra och kunde gå till skolan. Jag var på yoga även på onsdagsmorgonen, ett bra pass! Och så jobba hårt hela onsdagen och så hem och laga mat då allt med tvilling hände, kvällen avslutades med River igen och i morse begav jag mig till tennistältet vid Eriksdalsbadet och spelade med kollegorna på frilanskontoret, så till kontoret och tokjobba och nu intervju.

Tröttheten

Träffade en läsare i går på Il Caffè, som var oroad över tiden och klimatkrisen och många saker. Vi drack en färskpressad apelsinjuice, pratade en stund. Sedan gick jag hemåt i det mörka regnet, försökte ringa min son men till ingen nytta – barn och mobiltelefoner! Meningslöst. Väl hemma var jag mycket sugen på potatismos, så jag satte på potatis. Gjorde även vego-köttbullar på borlottibönor och skånsk senap. Sonen kom från syrran, F från jobbet och vi åt. Sedan kollade familjens manliga andel på Oceans elva tolv eller tretton, men jag försökte jobba lite med min redovisning i nationalekonomi och så läste jag Elle. På Ljugarbänken. Gjorde även snickerskaka, en relativt sockerfri kaka.

I morse var det bara att inse: Jag är sjuk, varken mer eller mindre. Förkyld. Jag klarade nätt och jämt yogan i går, men jag släpar mig ändå upp, släpar upp oss alla, en dotter med ont i halsen, en genomtrött son, alla måste kämpa sig upp och iväg till skola och jobb.

Cykeln är inlämnad på lagning så jag gick till jobbet och tänkte på det här med SD, som nu vill registrera alla andra generationens invandrare, sådana som jag, som har en eller två föräldrar från annat land. Så att man kan se på brottsstatistiken att det är vi som gör alla fel i detta land. Tråkigt nog för dem kommer jag att dra statistiken åt fel håll eftersom jag inte finns i något brottsregister.

Jag vet inte men det känns så sorgligt med vår tid. Journalistiken är också sorglig. Ta det här med brott: De senaste 20–30 åren har antalet våldsbrott i hela västvärlden minskat markant. Västvärlden, alltså just i de mångkulturella länder som rassarna älskar att hata. Varför frågar inte journalister mer om det? När ser rassarna att fienden finns i dem själva, inte utanför?

Gala i olivoljans tecken

Då har ännu en helg lagts till handlingarna. Den här helgen hände det sig på fredagen att jag lagade nästan-färdig pizza och mamma åkte hem till sist, jag var sur som ett härke av tröttheten från att ha gått upp tidigt på morgonen, men vi såg Illusionisten och den filmen gillade barnen verkligen. Lördag var F sjuk, han låg helt utslagen och hade fått gå på toa femtio gånger på natten.

Själv tog jag en liten jogg på 3 km, för att jinxa upp mitt immunförsvar och slippa den vidriga magsjuka, och strax därefter tog jag och dottern oss till familjeyogan på Yogashala. Det var kul att göra helt nya övningar. På vägen hemåt tog vi en kebab från en uppställd foodtruck, och köpte vantar på Skatteskrapan.

Hemma tog vi det lugnt tills det var dags att klä sig fin och sticka till dotterns fotbollslags gala. Den hölls på mat- och vinimportören Zetas kontor, på yttersta utkanten av Söder, dit gick vi genom att gå rakt fram kan man säga – först Södermalmsallén och sedan Folkkungagatan. Det var röda-mattan-fotografering, och sonen som först gick och mumlade "jag kommer att ångra att jag följde med på detta" hade inom cirka 5 sekunder (jag skämtar inte) blivit god vän med alla fotbollstjejers lillebrorsor, de rusade runt runt i kontorslokalerna och satt vid konferensborden och "planerade saker", lite oklart vad, men till sist blev de tillsagda för de hade smulat ner med chips i ett av konferensrummen. Så fick vi mat, god sådan, och vid bordet bakom mitt satt det en femårig kille med en reklamknapp som det stod "I love wine" på. Sedan var det tipspromenad, efterrätt, uppvisning av dans, prisutdelning och så lekte barnen loss medan jag försökte mingla med föräldrar. De jag kände bäst, Ps föräldrar, hade ordnat allt så de stod i disken mest hela tiden. F var ju sjuk, och skulle dessutom sända ett samtal med norrmän på Skype trots feber.

Till sist, vid 23-tiden, var barnen beredda att åka hem och då blev det taxi hela vägen. De la sig och på söndagen vaknade de alltför tidigt. Så det blev en hel del bråk. F och jag hade satt upp massa bilder på väggen men de trillade ner under helgens gång, vissa gick sönder i glaset eller ramen. Så vi funderade på hur man löser det.

Så blev det den nya traditionen: Lottning om vilken i familjen som skulle välja restaurang. Sonen vann, så det blev Bar Central. Vi gick hela vägen dit, de åt wienerschnitzel, och så pratade vi lite om allt möjligt och gick hem igen. Väl hemma blev det film igen, War games, sonen tyckte först att den verkade tråkig. Sedan blev de helt hooked! Och fick kanske ökad förståelse för hur det var när vi var små, utan mobiler, utan internet. Man ringde och la telefonluren emot någon mackapär för att få uppkoppling. Och råkade nå USA:s kärnvapensystem.

Så tjatade vi dem i säng, kollade tv, la oss själva, gick upp och så gick jag till yogan. Nu ska man äntligen få jobba ordentligt igen. Nu finns ingen mer i familjen som kan bli sjuk. Jo en – jag. Jag känner mig rätt svajig i magen, har gjort det sedan i onsdags, men kanske blir det inte mer än så. Ta i trä.

Vansinniga vinterkräk

Nej men detta tar liksom aldrig slut. Skulle äntligen få sova i natt, efter att jag varit ute på Stockholms universitet och deltagit i ett seminarium som gav mig kraftig prestationsångest (två grupper redovisade svar på två frågor, med power point och allt, oerhört proffsigt och med en massa av de konstiga ekvationerna med, som ingenting), men så framemot ett kom dottern och sa att jag måste in till sonen, hon sov ju i hans rum eftersom mormor blev kvar eftersom hon mådde så dåligt att hon inte kunde åka hem i går.

Det blev F som gick in i barnens rum, och då hade sonen spytt ner precis alla lakan och hela allting. Därmed är vi alltså inne på dag nummer tre som vabbande föräldrar. Det är som förgjort. Jag stannar hemma och här finns alltså tre sjuka, dottern, som är frisk men måste vara hemma en dag till på grund av smittorisk, min mamma, som är jättesjuk, och sonen, som visserligen inte kräks mer men är spak. Jag fick tvätta både lakan, täcke och kuddar och torktumla. Nu sitter jag bara här och väntar på att jag själv ska bli sjuk...

Men en ljusning dök upp: Dottern hittade sin mobil, under kläderna i SONENS rum!?

Och vad gäller dynorna jag hämtade i Solna i tisdags är de i vardande, ska bara sys till en smula till så har vi vår ljugarbänk klar! Ser fram emot att sitta där och ljuga och ljuga framöver.