
Vi åkte ändå, till vårt hus. Tog flyg ner, med två byten och munskydd och handsprit, hela tiden i en slags rädsla och panik. Inte minst eftersom vi körde Bs bil till långtidsparkeringen och höll på att missa första planet från Arlanda, när de skulle tvinga mig att stoppa alla vätskor i en liten påse blev jag så rädd att missa att jag började gråta, dottern fick hjälpa mig.
Sedan byte i Frankfurt, trång flygplats där vi var i några timmar, samt byte i Bryssel, i stort sett tom flygplats.
Väl nere hämtade vi en hyrbil som vi i Ston (efter att ha handlat) upptäckte hade noll bensin i sig. Fick sova där, be dem förvara lite mat i hotellets kyl. Så upptäckte F att han glömt körkortet på flygplatsens biluthyrning och fick åka fram och tillbaka. Tills sist kom vi till huset.
Tur att vi åkte dit: en ventil var helt öppen för djur att ta sig in. En mus hade tagit sig in, den fick vi ägna några dagar åt att fånga. Första dagarna höll vi oss undan från byn för säkerhets skull, men ingen hade minsta snuva så till sist hängde vi med dem i byn, tex slovenska familjen som vi lärt känna, dottern var ute sena kvällar och snackade med andra ungdomar, sonen med ibland men då gick han hem tidigare. Annars var det bada, äta på Nikos, laga mat, få in rutin med siesta, åka få gånger till andra restauranger, prata med andra i byn. Vi sov länge på morgonen men överträffade ändå inte barnen som sov betydligt längre.
Det var ovanligt svalt den här sommaren, vattnet kallt. En dag åkte F med barnen till Metkovic för att köpa tennisracket, då var jag ensam hemma hela dagen vilket var trevligt. Vi umgicks med flera bosnier som har hus i byn, styrde upp betalning av skatt, räkningar, sörjde ännu ett mandelträd som dött, rensade ogräs med hjälp av grannens apparat, städade så gott det gick, bjöd på drink någon kväll, satt hos grannar någon kväll, var på vinprovning en gång.
Sista natten var dottern ute till fyra på morgonen med ungdomarna vid stranden. Vi gick upp sju och packade ihop det sista innan vi fick skjuts med grannen till Trpanj, tog färja till Ploce, buss till Trogir, där vi bodde den sista natten innan vi fick skjuts till flygplatsen alldeles nära. Hemvägen desto enklare med direktflyg Split-Stockholm, SAS. Pendeltåget nästan hem - men eftersom corona gör att man inte får någon mat på flyg, stack vi till Thai-ställe vid Södra station och åt. Därefter gick F och jag för att ta anti-kropps-test för corona innan vi gick hem. Barnen åt sin mat hemma, och det visade sig att deras mormor var här så vi gick till I och träffade henne. Sen gick dottern ut för att träffa kompisar, sonen i sitt rum.
Såg återigen Falsk identitet, snart har vi sett färdigt alla delar. Trött, somnade tidigt.
En lärdom till nästa år: Efter ungefär 12-20 dagar börjar man på allvar att slappna av när man är på landet i Kroatien. Då kan man stanna hur länge som helst. Innan dess finns en viss rastlöshet, den försvinner.
Jag börjar se en glimt av återhämtning hos mig själv men i år satt den oerhört långt inne.
Etiketter: Kroatien, trötthet