fredag, december 16, 2005

Jag har gigantiskt ego

Nu är jag ensam hemma igen. Alltså ensam vuxen. Övriga personer i hemmet är Nadia och Tony. De sover.

Försökte titta på Harry Potter men blev i vanlig ordning för mörkrädd.

På mama är de helnöjda med min text till träningsreportaget. Det var kul. Jag försökte vara lite rolig. Återstår att se hur läsarna tycker.

Det är en svår balansgång, det där med kroppen. Själv är jag rättså nöjd med min kropp. Det borde jag kanske inte vara med tanke på att jag väger 10 kilo mer än jag brukar, brukade innan jag var gravid, men vad fan. Jag är inte fotomodell. Min kropp är inte mitt jobb, jag måste ha tid för allting annat. Dessutom skulle jag vara en vidrig människa om jag inte fick äta som jag kände för. Men visst, jag ska göra mig av med några kilos så småningom, när jag slutat amma och jobbar, kanske någon gång i februari eller så. Men jag vägrar hata mig själv. Jag har ju världens jävla toppenkropp! Kolla vad som kom ut - två perfekta små barn. Bara det.

Var i min lokal i dag, på möte. Eftersom F inte kunde hjälpa mig fick jag ta med bägge ungarna, som först var lugna och städade men flippade ut mer och mer ju längre tiden gick. Till sist var det bara att dra för att de skulle kunna ha möte alls. Barn är barn, vad ska jag säga? Nadia gjorde mig verkligen överraskad. Hon tog sin tröja, overall och gick iväg en stund. Kommer tillbaka fullt påklädd! Hon har alltså knäppt knapparna i tröjan, dragit på sig overallen helt rätt!! Jag var så imponerad. Hade ingen aning om att de tränade sånt i dagis. Nu ska hon få klä sig mer själv.

Den 1 januari börjar mitt nya liv. Jag ska jobba, F ska vara hemma. Jag längtar dit så hårt. Jag gillar mitt jobb, mycket. Jag saknar det. Jag saknar också att få fokusera, på en sak, utan att kolla blöjan, mata, klä på, klä av en unge först. Sedan, när F varit hemma med Tony i 7,5 månader, blir det dagistrixande i ett år till och så kan de börja vara lite längre på dagis till sist. Då kommer jag se tillbaks på den här tiden med helt andra ögon. Och ändå vara glad att jag gjorde det. Hängde så mycket med mina barn, när de var små.

Har förstått att det finns en gräns för hur barnfixerad man får vara. Jag skiter i det. Jag är för fan mammaledig, det enda jag gör är hänger med mina barn! Vad ska jag annars berätta? Att jag sket, duschade och lagade mat emellan allt barnfixande? Jag har inte förlorat mig själv direkt. Mitt ego är för stort. Jag tror att jag är ämnad för att göra en massa bra grejer, barn or not. Det ger jag inte upp. Inte ens om jag skulle försöka ignorera mina ambitioner skulle det gå. Det skulle strida mot hela min natur och pluppa upp på ett eller annat sätt ändå.

Flum-flum. Nu har jag pratat färdigt här för i dag. Är lite trött och bladdrig. Får se när F kommer hem från julfesten... inte alltför sent hoppas jag. Då blir nämligen min morgondag lite väl jobbig.

Godnatt på er.
eXTReMe Tracker