Jag avslöjar - jag är trist

Ida och Nadia kom vid 11-snåret i dag. Nadia var helnöjd med att ha sovit hos Ida. Fast på bussen hit hade hon sagt "Nadia älskar pappa. Nadia älskar mamma. Nadia älskar Tony." så lite kanske hon saknade oss ändå. Hon är såå gullig.

Vi har i alla fall sovit lite bättre än vanligt i och med att Tony sover längre än Nadia på morgonen (om man vänder ryggen till och han får tråkigt vill säga). Dagen har varit väldigt soft. Det enda jag gjort är att gå till Tanto livs och hämta ut ett pussel jag köpte till Nadia på barnensbokklubb.se, jag skulle ha gett det i julklapp men kunde självklart inte hålla mig.

Sedan har vi kollat lite på Nobelfestligheterna på tv, barnen badade med sin pappa och jag gjorde en toppengod pizza - vegetarisk - som alla utom Tony kalasade på. Nadia ville inte äta så mycket. Sedan kom hon och sa att hon mådde dåligt. Det visade sig lätt kunna botas med en macka och välling.

Nu till dagens stora fråga: Hur tråkig är jag?

I går när vi var ute och åt, jag, Tony (som sov) och F sa nämligen F att det bara var att acceptera att alla blir tråkigare som är småbarnsföräldrar. Som ett exempel gav han mig. Jag är alltså skittråkig nu sedan jag blev morsa. Självklart blev jag asförbannad när han sa det. Men nu när jag tänker lite på saken inser jag att det ligger till mer så här:
Jag är kul.
Problemet är bara att det roliga som jag kommer på, stannar inuti huvudet just nu. Varför? För jag hinner inte säga det. Hela dagarna går ut på att greja med barnen alternativt med sitt jobb eller betala räkningar eller köpa mat eller fixa tvätten eller tvätta sig själv, eller träna eller mejla nån viktig grej eller skriva upp något i kalendern som man inte får glömma eller köpa nya batterier eller kolla om paraplyet går att laga eller se så det finns blöjor på vagnen eller torka upp en av Tonys en miljard spyor som han levererar varje dag eller kolla in det där avsnittet av Top Model man inte vill missa. Och så SÄGER man liksom ingenting. Man glömmer bort att säga det där som man själv, inuti, skrattar ganska mycket åt. Hahaha. Tänk vad kul det var när... ja vad det nu var.

Häromsistens fick jag en inre version av mig själv när jag gjorde en extremt rolig grej. Det var kanske fem år sedan. Jag stod på t-banan och skulle till Hornstull, jag tror jag åkte från Östermalmstorg. Jag tyckte det tog evinnerlig tid, det var såå segt, jag hade bråttom. Så tänkte jag att jag skulle sms-a lite bajsskämt till Annika för att få tiden att gå. Det var som alltid jättekul, så kul att jag fastnade helt i mobilen. När jag ser upp inser jag att dörrarna håller på att stängas och att vi är på Hornstulls tunnelbanestation! Så jag flyger formligen ut genom dörrarna samtidigt som de slås igen. Det jävliga är att min handväska som har lång rem, fastnar innanför de stängda dörrarna. Den sitter snett över kroppen på mig och jag bara ser framför mig hur jag kommer att släpas med och krossas mot tunnelns ingång när tåget far vidare. Så jag står och skriker "hjälp! väskan!" helt hysteriskt, drar och drar i den och paniken växer. Jag ser inte det självklara - att jag faktiskt står vid dörren absolut närmast tunnelbaneföraren. Han står där, alldeles bredvid mig, och ser på mig helt förstummad över min dumhet. Så går han in och släpper upp dörrarna. Själv far jag som en vante ner på stengolvet, jag slår mig inte men inser snabbt hur otroligt dumt det måste sett ut och försöker skynda mig ut därifrån.

Haha. Det var faktiskt jättekul. Jag skrattade åt mig själv hela den kvällen. Och nu när jag kommer att tänka på det igen. Hahaha. Men säger jag nåt om det? Nej, jag orkar inte. Jag ska nämligen träna. Och kolla på nån film.

Eder tristmorsa i cyberspace.