Ledigheten och vad man gör med den

Det känns mycket märkligt att faktiskt inte jobba, att bara vara ledig, ett helt lov. En hel vecka, mitt i terminen och allt. Fast jag är ju väl medveten om att jag jobbat för tre innan detta, så det är ju på ett sätt ingen ledighet utan något jag höll på att slita sönder mig själv för, innan.

Jag kommer att lägga mig själv i hårdträning för att fixa det här med ledigheter framöver, såväl kvällar som helger och lov. Jag ska försöka använda min effektivitet till att faktiskt oftast göra mina jobb på arbetstid (inklusive restiderna till och från jobbet som skapar rejäla arbetsdagar på cirka 9–10 timmar totalt). Sedan blir jag helt förvirrad av att vara ledig, vad gör man liksom? Och hittills består ledigheten sedan jag kom från skidbacken av att tvätta, laga maträtter, storhandla via nätet, och börja fundera på hur jag löser belysning samt rensning av garderoberna, snart kommer detta att resultera i verkligt genomförande också, men det visade sig att diodlamporna jag hade var knepigare än jag först trodde, och krävde mer av matematiska uträkningar.

Dottern åkte skidor över dagen, själv med kompisar. Hon tog bussen till Romme tidigt på morgonen i går torsdag, packade matsäck, hyrde skidor och skaffade liftkort, åkte tydligen alla backarna och så tog de en buss hem igen efteråt. Väl hemma blev det Vidräkning. Kompisar sov över som inte skulle det. Spegel i badrummet sönder på grund av fotbollsspelande inomhus. Även låset till badrumsdörren trasigt. Något irriterande då vi äntligen fick dörr till badrummet för inte länge sen - och dessutom helt nya skåp med mera. Hon var ångerfull, hon förstod, hon skulle se till att betala.

I dag sov alla utom jag i evigheter, jag åt frukost och höll på med bestyren, snart är det kväll igen. Jag trodde att våren skulle komma igår, men det gjorde den inte. Det ska vara fortsatt kallt, en del snö. Jag kan inte cykla alltså.

När sonen och jag åt rester till lunch kom jag på att ingen smsar svar i dag, F gick till jobbet utan att säga det, det är ganska tyst och stilla utanför fönstret, kort sagt kändes det som att det bara fanns sonen och jag kvar på jorden, eventuellt. Vi funderade lite på om det var så, men precis då började grannen låta och jag fick ett sms samtidigt som tåget for över Årstabron. Det var en illusion. Men sonen tänker att vi kanske är något annat – nämligen en dokusåpa, som i Truman show, fast vi ser inte kamerorna.

Då tänkte jag att kanske är kameran jag, som dokumenterar allt här på bloggen, som skriver i kalender, arkiverar fotografier och sparar massa kvitton och papper på hög. Det är jag som sparar ihop materialet som gör att allt kan skildras. Eller inte.