Ett äventyr

Det är som ett roligt och ganska gulligt äventyr, det här att försöka skaffa ett kroatiskt pass. I dag (efter lämning av barn + yoga 1h10min) var jag där med mina papper, betald blankett och fotografier, allt som skulle behövas. Men så funkade det inte att lämna fingeravtryck (som det tydligen ska vara på pass nuförtiden). Varför? Jo för att jag skriver, att mitt jobb är att knattra på datorn! Så jag har slitit ner fingrarnas yttersta hud. Så galet. Kan gå ändå, men så kom ett annat problem: Mina mellannamn funkar inte med kroatiska systemet. Så jag måste tillbaka imorgon, avsäga mig Karin Sara...

Fick prata i går med dottern om hur det blir när vi dör. "Vi vet ju inte om vi kommer träffa gammelfarmor sedan?!" Sa hon med tårarna rinnande på kinderna. Nej, sa jag, det vet vi inte. Döden är inget vi kan hyckla med. Vi har ingen aning om vad som händer sedan. Men så länge någon finns i våra tankar så finns den, förklarade jag. Så länge vi kan tänka på någon vi saknar så lever den personen kvar. Vi kan också prata med dem, i huvudet. Det är det som återstår när döden gjort entré.