Irrriterande saker med journalistik

Nu när jag är på väg att skära ner på journalistiken (aldrig ge upp helt, bara skära ner) börjar vissa saker sticka mig i ögonen på ett sätt som blir svårt att mota bort. Som ni vet har vi ju det självklara, att ytterst få vill betala den verkliga kostnaden så fort man arbetar som frilans – sitter du och möglar på redaktion får du självklart löner på 40 papp i månaden för samma jobb – men även andra grejer har börjat äta sig in i mitt system.

Som det här med enkäter. Alltid de mest lästa! Alltid de minst ansedda jobben, enkäterna ger man till praktikanten. Man tycker att det är ett litet skitjobb, något man rafsar ihop. Så är det aldrig någonsin. Enkäter kräver nästan mest själsligt sett. Att göra enkäter betyder alltså att du måste kontakta 5–10–20 personer för att i slutändan få 3 personer som alla svarar på samma fråga. Men det får inte vara vilka som helst, det ska vara jämnt fördelat, helst könsmässigt så väl som stad-land-mässigt, de ska helst inte jobba med media, och gärna etisk mångfald, ibland ska det vara folk med barn, ibland utan, ibland med exakt tre barn fast ingen över 5 och så vidare i all oändlighet. Tro mig: Ingen betalar en frilans vad en enkät egentligen kostar i ansträngning, ingen! De säger (på allvar) att det ju handlar om få tecken, vilket det ju alltid gör, enkäter ska gärna vara väldigt korta. Ha ha ha! Som om det är skrivtiden som är besväret med jobbet. Lite som att säga att det ju bara tar några sekunder att slå in mjölkpaketets kostnad i kassan, men hela processen från kossan till mjölkpaketet tänker ingen betala för. Hörde på allvar en redaktör nyligen som menade att eftersom all research med att leta enkätpersoner inte ledde någon vart så borde frilansen inte ha betalt!? Då pratar vi ju om att man alltså utför arbeten på samma sätt som slavarna gjorde på bomullsfälten, utan betalning. Men förutom betalningen tycker jag illa om lättvindligheten, som om enkäter bara är något man gör med vänsterhanden. Alla redaktörer med sådan inställning borde tvingas till en veckas enkätproduktion, 3 om dagen. Varsegod.

En annan sak är det här med att äta sova dö med sitt jobb. Jag är stark motståndare till den sortens livsstil, inte bara för att den endast fungerar för dem som inte har någon nära relation till någon utanför jobbet, utan också för att det gör en sämre i själva yrkesutövandet. Skaffa dig en hobby för fan! Då kommer perspektiven nämligen. Och så kanske man slipper känna att man är viktigast av precis alla (en vrångbild man fått eftersom man bara pratar med likasinnade), lite otäckt korkad inställning på det stora hela.

Ytterligare en sak är att de som är på redaktionen nästan aldrig får vara i fred, trots att ingen text kan produceras om man inte får arbeta ostört. En sann paradox. Åtminstone tar texterna mycket längre tid att skriva. Att inte lämna människor i fred så de kan koncentrera sig på sitt arbete för att man då misstänker att de fuskar är osannolikt dumt, men dessvärre rätt vanligt. Det är ju oerhört lätt att se om det blev journalistik eller inte - eftersom jobbet resulterar i en produkt. Om ingen produkt kommer fram, ja, då kanske det är läge att kolla. Annars: Låt folk vara. Ställ inga löjliga närvarokrav, problemet med journalistik är ju att folk är FÖR närvarande (se punkten äta sova dö för sitt jobb).

Jag har mer men jag hinner inte ta upp det nu, eftersom jag ska producera journalistik. Hepp!