Die another day

Jag pluggade ordentligt i går kväll efter att jag övat mig inför föreläsning, en, två gånger. Har läst all obligatorisk litteratur nu, heja mig. Ska börja med hemtentan omedelbums. Men i morse gjorde jag cirka 8 solhälsningar och sedan avslutande, innan jag åt frukost och åkte till universitetet med den fruktansvärda tunnelbanan lika full som alltid, lika svettig och vidrig och krängande och irriterande på alla vis. Vi hade lektion där vi faktiskt planerade lektion som uppgift, en vanlig samhällskunskapslektion, och sedan blev det lite kalabalik för många hade velat ha ytterligare en lektion. Jag sällade mig inte till den skaran utan drog snabbt till Söder, plockade upp cykel, begav mig till kontoret, tog en Pong-lunch i Skatteskrapan med A som är ny man på kontoret men gammal i Garbo-gänget, nu satan i gatan ska jag leverera.

I tisdags tänkte jag en del på döden, av ingen särskild anledning alls förutom den uppenbara: Vi ska nämligen alla dö. Men vad jag tänkte var att det hade varit en så genomusel dag att dö på för mig. Först befann jag mig på den vidriga tunnelbanan, full av folk: nejtack till att dö där. Sedan på föreläsning med folk jag inte känner så bra: vill inte gärna dö där. Därefter raka vägen till RFSU, också det en plats där jag inte hunnit lära känna folk så bra: inte heller där hade jag velat segna ner och dö. Därifrån och raka vägen till grundkurs i yoga, där jag alltså är läraren: en usel situation att dö i. Först när jag cyklat hem på kvällen kände jag att nu är det okej. Nu kan jag dö.

Men inte dog jag. Döden får bli en annan dag.