Livet tiltar

Jag hade en rättså späckad dag igår tisdag, därav inget bloggeri. Först läsa historieboken, sedan sticka på massage för ryggproblem, sedan till kontoret och intervjua en äldre person, så raka vägen till Urban Deli och intervjua en yngre person (alltså sju år yngre än jag, vilket inte betyder purung direkt). Intervjun varade i nära tre timmar och efteråt skulle jag till revisorn med alla kvitton för 2014. Men på vägen upptäckte jag det som fick tillvaro att tilta en hel del – jag hade glömt/tappat mobiltelefonen (inklusive SL-kort, kontokort med mera) någonstans på vägen!!!

Då hade jag gått hela långa vägen ner till båten Emelie som går till Hammarby Sjöstad, och jag bara fortsatte. Gick hela långa vägen i snön till revisorn, svärandes, gråtandes, fylld av självhatande utlåtanden, som den supertossiga människa jag innerst inne är. Många Hammarby Sjöstadare stirrade förvirrat, för där är allt på ett enda sätt och inga supertokar göre sig besvär.

I alla fall så bestämde jag mig för att gå tillbaka hela långa vägen och ta den sega långsamma båten med skrikande dagisungar på, gå hela långa vägen till Urban Deli och där hade de INTE sett mobilen. Men si då såg jag den själv, där den ramlat ner och stod bakom ett element! Dottern hade försökt nå mig en del. Telefonen funkade inte först heller. Jisses. Kom hem, lagade korv stroganoff, alla åt och sonen försökte göra läxa om humlor med mycket gnäll, jag stack till JD och vi hade bokcirkel som handlade om Satansverserna, INGEN hade läst boken helt eftersom den var mycket svår. Men den föranledde en del intressanta snack, om knasiga familjer och andra tossigheter. Så hem, lägga sig, vakna och då kom nästa besked: Vi måste lämna vår frilanslokal. I juni. Vi har varit här i över 8 år. Det känns verkligen som tilt.