Medelklass och nöjd med det

Enda gången jag hört något lite intressant från Timbros håll, det var när jag råkade slögoogla på ordet frilansjournalister. Då hamnade jag på följande rubrik till seminarium: "Varför hatar medelklassen sig själv?" Det är en fråga jag ställer mig också. Hatet klingar ofta falskt, eftersom de allra flesta ändå jobbat rätt hårt på att bli medelklass. Det kräver sina timmar av arselslitage, när man ska sitta och läsa alla böcker som utgör kunskapsbasen som skiljer medelklassen från, säg, underklassen. Man har ofta utbildat sig, man har inte sällan skaffat en dyr bostad, man ser kruskakli-liknande dokumentärer och lyssnar på filosofiska diskussioner i radio, man tränar lagom mycket, köper dyra långfärdsskidor, omega3-späckad mat, ja, jag skulle säga att medelklassen kämpar och kämpar, ivrigt tuggandes sina sega chiafrön, för att vara just medelklass. Och så på det: Piska sig själv. "Jag känner ingen flykting, buhuuu", eller "jag har en villa värd sju miljoner, buhuuu", eller "jag förstår vad genus betyder, buhuuu". Stackare där.

Jag är givetvis medelklass själv, även om jag har en inkomst som motsvarar ungefär en förskollärares, vars högskoleutbildning tar 3,5 år (min tog 6 år). Jag har inte helsvenska rötter, äger en halv trea endast på grund av att jag tagit banklån, så jag är inte representativ vad gäller materiell standard. Däremot har jag helt klart det kulturella kapital en medelklassperson brukar ha.

Det är ett kapital jag jobbat hårt för att få, som jag är stolt över att jag har. Det är min form av rikedom. Det är ett kapital som ger mig mental föda, som kan uppstå i ständigt nya konstellationer och intressanta intrikata pussel som säger något, som förklarar och öppnar världen för mig. Och nej, jag hatar inte mig själv. Jag hatar faktiskt ingen annan heller.