Ljusare ljus

Min ångest börjar så sakteliga dämpas, allt eftersom att höstens jobb trillar in. Min fattigdom är högst temporär, saker kommer vända. Måste bara hitta någon bra person att låna pengar av under övergångsperioden. Någon riking.

Det kommer att bli mycket jobb i höst, och för en gångs skull känner jag mig relativt utvilad och redo att arbeta. Men jag har bestämt mig för att helt skippa nyårslöften och i stället satsa på halvårslöften, ett lagom till jobbstarten på hösten och ett löfte lagom till jobbstart på våren.

Höstens halvårslöfte är: Aldrig. Någonsin. Jobba. Hemma. Kvällar. Och. Helger. (Plus att jag ska yoga 4 gånger i veckan hädanefter men det är inte ens svårt, det är ren pleasure.)

Allt jobb som ska göras, ska göras kontorstid, på kontoret vardagar. Punkt och slut. Har bara idkat denna regel i cirka två-tre dagar men det har varit faboulous. I går, tex, cyklade jag till syrran och hämtade upp dottern vid 17-tiden, kastade i mig snabbmat, cyklade sedan med dottern till fotbollsplanen på andra sidan Söder, handlade lite nyttiga bars, russin och annat att småäta vid planen, läste Filter, softade, cyklade hem efter 1,5 h (iskall), och efter läggning av barn såg F och jag äntligen klart på The Killings andra säsong så man fick veta vem mördaren var, en förfärlig upplösning, sedan var det sova, i morse gick jag vid 7 och fick till lite hemmayoga, 5–6 solhälsningar, frukostera, sticka med sonen till skolan, ha textfeedback på Fabrique med JD, förbi Söderdoktorn till lokalen, ta emot plats-spekulant, äta månadsmötelunch med Garbo, nu ska det jobbas så det står härliga till. För, som sagt: I helgen jobbar jag ingenting.