Dilemmat med påhittade personer

Ulf Lundell sa en gång att han inte kunde ha relationer eftersom han skrev skönlitteratur. Är kanske bullshit. Gäller kanske bara honom. Vad vet jag.

Men en läskig sak med att skriva en påhittad berättelse är att den tar över. Det blir som en annan värld dit man kanske inte ens vill gå, men inte kan låta bli. Jag skriver påhitt just nu och jag sugs in i världen, in i de här personerna som inte ens finns. De lever inuti och de vill något, de vill röra sig, hit, dit.
– JAG HAR INTE TID MED ER! Skriker jag.
– JAG FÖRSÖKER GÖRA (OM MIN VISSERLIGEN OBEFINTLIGA) KARRIÄR!
– JAG TAR ER SEN! KAN JAG FÅ SÄTTA ER PÅ HOLD?

Men det hjälper inte, för minst en gång i timmen är jag i min påhittade värld, eller runtomkring den – eftersom jag funderar över hur världen ska klippas ner, fernissas, byggas ihop, vad som ska ändras, tas bort, läggas till. Jag blir med andra ord ganska väck (det har jag för övrigt alltid varit, men värre!). Trots att jag inte vill dit är jag där. Mycket märkligt. Men skrivångest har jag inte. Problemet är att jag inte hinner skriva lika snabbt som figurerna rör sig.