Otryggheten. Vår tids mara

Så här är det. När fabriksarbetet och det löpande bandet kom, ville kapitalet inte att arbetarna skulle dra. De behövde arbetarna, de höjde deras löner så de skulle stanna. Och arbetarna hängde ihop, de hade lika dåliga eller bra villkor, kunde slåss tillsammans, förbättra.

Men nu. Nu har kapitalet frigjort sig från beroendet av arbetarna, fritt kan det flytta vart det vill, globalisera sig, pengar byggs av pengar i spekulation, kapitalet kan hota, "passar det inte så drar vi!" Och otryggheten är inte gemensam, den slår ut vem som helst, på måfå, utan logik, det sker slumpmässigt och vi vet inte vad som kommer att hjälpa oss. Den som saknar gymnasieutbildning och startar en byggfirma kan bli rikare än den som har studerat medicin i evighet, för plötsligt flyttade det stora medicinföretaget på sig. Därför är det svårt att ena sig. Politikerna har inget att sätta emot utom att locka och pocka, göra det bra för företagen. Vad nu "bra" är i sammanhanget, för det ändras hela tiden.

Här är vi. Det finns ingenting säkert. Allt flyter. Och vi kan inte göra någonting. Vi kan inte gå samman, för även om vi undantagsvis faktiskt har gemensamma mål så kan vi inte påverka kapitalet. Vi kan inte rösta bort otryggheten.

Vilken förbannad rävsax.