Hejdå alla dåliga vänner

Jag vet inte om ni känner igen det men då och då har man problem med sina kompisar. Det börjar kanske som en lätt trötthet, man fattar inte vad det är riktigt, kan inte sätta ord på det. Så efter ett tag börjar man kanske se sig själv utifrån - och se sina vänner utifrån. Och plötsligt uppenbarar sig ett mönster där man tidigare inget mönster såg.

Plötsligt ser man kanske hur man själv anstränger sig, och hur lite ens vänner anstränger sig. Hur man gnor och sliter och tjafsar med sin sambo för att anpassa sig så man kan träffa en vän, som sen bara får för sig att skjuta upp träffen, eller ta dit en massa andra människor fast man skulle träffats i lugn och ro. (Inte sällan någon som klagat på ens andra vänner men själv inte drar sig för att ta dit vilka trista typer som helst.)

Vänner som är avundsjuka utan orsak, vänner som dömer en, för saker som man aldrig i sitt liv skulle göra. Som beter sig föraktfullt och nedlåtande fast man själv varit rättså snäll, på det stora hela (åtminstone inte alls lika elak - jag är inte blind för min egen roll, jag vet att jag gör fel också. Ett fel är att ens ha anpassat mig från början). Vänner som snackar skit bakom ryggen på en, trots att man är på samma plats. Som om vi var 15 år fortfarande.

Sånt har hänt mig i livet. Men jag har lagt ner såna vänner, för länge sedan. Det finns så många andra människor. Världen är full av bra typer som man kan ha jävligt kul med.