Mamma är en människa

Jag har i dag pratat med en skitbra människa, som jag ofta pratar med, eftersom jag skriver om barn och psykologi: Nämligen Malin Alfvén. Hon är för skön! Alltid stöttande, alltid med bra råd, hon förordar MÄNSKLIGHET framför allt. Bland annat berättade jag om hur extremt barnslig jag var en gång och härmade min sons grin-ljud. Dottern blev upprörd och sa: Nu retas du, mamma! Och först tänkte jag förklara att ja men vad sjutton han grinar ju för ingenting och terrar oss i familjen. Men så liksom säckade jag ihop och sa: Helt sant, min dotter. Jag retades. Det var dumt av mig.

Barnen stirrade på mig i chock. Hon erkänner att hon gör fel!

Och jag kan lova att detta erkännande är bland det bästa jag gjort som förälder. Mer sånt! Mer mänsklighet. Alfvén höll med.

Annat jag gjort på sistone: I går kom jag hem vid 18-tiden, åt fläsksalladrester, gick och hämtade tungt Ellos-paket innehållande överkast till hela familjen (ett sätt att FÖRSÖKA gå från lopp-familj till lite mer Family living-familj, hopplöst jag vet. F påpekade bland annat att "man brukar ju BÄDDA innan man lägger på överkastet", ja ni fattar min låga nivå), sedan fyllde F och jag i jobbiga indiska blanketter, därefter åt jag en majonnässpäckad äggmacka och klämde en burk folköl själv, rapade och kollade på James Bonds "You only live twice", det var reklam hela jävla tiden, vi fick gå och lägga oss innan slutet på denna rasist-sexistiska kulturskapelse, sedan vaknade vi av sonen och väckarklockan och jag och dottern fick bråttom till skolan som vanligt. Kramade F hejdå för han är borta nu, i fem dagar. Gick till kafét Kaffe, skrev, träffade J, sedan till kontoret för Alfvén-intervju. Berättar framöver vilken artikel det blir. Nu - lunch!