Frilansjournalist, författare och ämneslärare, född 1971, full of bull(shit) som ni nu ska få ta del av.
Det är så galet. Se er runtikring - se att alla vuxna är olika! Newsflash: Det gäller även barn. Barn är olika. Försök acceptera det. Andas djupt. Lev livet istället. Stasi försvann när muren föll. Ingen behöver er låtsas-kontroll.
posted by Ana at 10:49 fm
Jag heter Ana Udovic, är frilansjournalist, gymnasielärare och författare – till "Generation Ego" från 2014 , "30 år av tystnad" (med Anna Hage) fr 2018 samt barnboken "Vem är tjuven, Mirjana?". Jag bor på Söder i Stockholm och har två barn, en dotter född 2003 och en son född 2005, pappan kallas här F. Jag skriver lite om mitt liv och annat som jag tänker på. Kontakt: ana( snabela) udovic.se
11 Comments:
Jag läste kommentarerna igår och antar att ditt inlägg syftar på det. Mobil kanske inte spelar så stor roll men jag tror att man måste reagera mer ifall man ser barn som verkar ha det sådär. Inte döma eller kontrollera men vara uppmärksam och kanske våga agera ifall någonting är sådär. Nej, ibland har man säkert ingen aning men ibland så kan ju saker som föräldrar gör med sina barn ha vidare konsekvenser senare i livet bla jämlikhetsmässigt. Pratar allstå inte om mobilen då utan syftar på det du skrev nu.
Jag ser barn i bekantskapskretsen som verkar ha vissa problem och föräldrar som inte riktigt är där för sina barn och jag tycker att det är jättesvårt hur man ska hantera detta när barnet uppenbarligen mår sädär. Gränsen är fin mellan att försöka stödja och konstruktivt försöka hjälpa och att inkräkta. Men det är också fel att bara låtsas som ingenting.
Det håller jag med om! Jag tänker anmäla så fort jag ser en unge i min närhet som verkar må dåligt. Först till skolan, sedan eventuellt socialen. Om jag SER någon som mår dåligt alltså. Inte om jag läser en blogg där typ en hundradel av livet visas, och det kan dessutom vara ganska snedvinklat. Jag menar att man måste sluta vara så ytlig. Var djup i stället! Studera ett barn på riktigt, studera föräldrarna, kolla ifall ungen verkar ha problem, och så vidare. Ofta vet ju skolan om det, ibland behöver de titta närmare på barn. Men jag tror att sånt här blogg-bjäfs får folk att tycka att de "satt ner foten" och så gör de inget när de ser RIKTIGA problem! Jag menar, mobiltelefon när man är 6, 7, 8, 9, eller 10 - vem bryr sig? Det säger ju inte ett skit! Däremot om ett barn verkar deppigt, destruktivt, gråter mycket, aldrig verkar sova eller få mat så det blir mätt - där säger jag: Reagera!
Jag tänkte på artikeln du skrev om att skippa tredje barnet. Du tycker inte att den var dissande av folk som inte gör som man själv gör? Av föräldrar man inte känner? Av folk som är annorlunda från en själv? Det blir ju lite hyckleri och paradoxer, inte sant?
Läs den igen! Jag skiter i hur många barn folk har. Jag pratade om storfamilj + heltidsarbete. Ja, det var ett beställningsjobb och ja, jag var tveksam till vinkeln men som sagt, läs texten igen. Jag är säkert full av paradoxer. Jag är ju en människa. Vi är sådana.
Men - en ganska stor skillnad - jag går inte rakt in i en specifik familj med dömande ord, OM JAG INTE KÄNNER DEM. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Någonsin. Då ser jag ändå en hel del "märkligheter" hända på många håll.
Hej!
Kul ämne på bloggen, härligt med debatt! Min 9-åring är en självständig typ och rör sig i Stockholm med tunnelbana och dyl och har haft mobil i två år. Ingen stor grej tycker jag. Fast när klasskompisarnas föräldrar tycker att det är ok att barnen ljuger om sin ålder och reggar sig på Face Book går jag i taket. Eller när föräldrar köper barnförbjudna spel till 9-åringarna.Kanske borde jag skita i vad andra gör men det går ju tyvärr ut över min familj. Suck. Moraltant, visst. Jag har sagt nej här hemma och som en hackig skiva får jag varje dag höra hur grym jag är. Jag pratade med en annan mamma som stolt berättade att hennes son faktiskt klarade av ett barnförbjudet spel. Jag kontrade med att jag hade lust att bjuda pojkarna på cigg hemma hos mig och undrade om det var okej. Hon satte förstås i halsen. Frågan är. Måste vi föräldrar ge efter för allt? Tack för en bra blogg. Mvh Julkulan
Till exempel barnarbete, förekommer ju i vissa offentliga familjer. Inte fan går jag in där och säger att det där barnet mår ju dåligt, eller de där föräldrarna är ju märkliga. Om jag däremot KÄNDE barnet, då skulle jag såklart gå in. Men jag kan lätt uttala mig om större sammanhang, som att småbarnspappor arbetar mer än alla andra förvärsarbetande människor - det dissar jag stenhårt! Det suger röv! Tycker jag. Men då talar jag om det som FENOMEN. Och allt vad det betyder för alla andra människor i samhället. Jag går inte in och suckar och himlar med ögonen över små detaljer i små barns liv, som att de har smink då och då, eller korta kjolar, eller låtsasvapen... nej, på individnivå är jag mer intresserad av att se på barnets PSYKISKA mående än deras YTTRE attribut.
Tack själv! Jag välkomnar verkligen öppenhet och att man berättar hur man själv resonerar - dömande däremot, helt meningslöst. Och jag förstår att alla har sina måttstockar, och det är intressant att se skillnader, och moraltant får man gärna vara: Till sig själv och sina nära. Mina barn tycker jag är supermoralkärring, för jag vill att de ska sova senast kl 20.30, tex. Men jag tror på att vara tydlig och sätta gränser, barnen kommer tacka en en dag - typ när de själva blir föräldrar.
Fast det var väl ingen som var moralkärring. Att fråga varför någon ger sitt barn en mobil när de är åtta är det väl bara att svara på? Därför att... Jag håller med julkulan om att det andra föräldrar gör eller inte gör med sina barn går ju faktiskt ut över ens egna barn.
Jo jag är det, enligt mina barn! Att fråga en sak är stor skillnad mot att dömande bara säga: GUD VAD MÄRKLIGT. Där ser jag ingen fråga alls faktiskt.
Jag hade lätt kunnat svara på frågan, om den ställts! Men icke då, man bara kör rakt på märkligheter.
Sedan tycker jag att det stämmer att det vissa gör, går ut över ens barn såklart. Fast ännu mer går det ut över FÖRÄLDRASKAPET, det som ju alltid måste tillämpas i förhållande till världen. Säg att 7 av 10 ungar i klassen har nintendo! Då går det ut över FÖRÄLDRASKAPET - alltså det där 24-timmarsjobbet vi föräldrar har som till 90 procent handlar om att SÄGA NEJ. Eller säga: Senare. Eller säga: Okej, vi åker till Onoff direkt! Hela tiden måste vi föräldra - dvs förhandla, sätta gränser, förklara varför det ser ut olika i olika familjer. Det är vårt jobb. Dömandet är inte vårt jobb. Om det inte är just dömande vi vill lära våra barn förstås.
Hjälp: varför är det så farligt med nioåringar på facebook?
Skicka en kommentar
<< Home