Krönika om förebådat nervsammanbrott

Att framkalla bilder. Nej det heter ju inte så längre. Att FÅ FRAM bildjävlarna, de digitala, att få dem till bilder, helt enkelt, rätt och slätt, på papper, ut ur datajäveln och in i handjäveln.

Det är i alla fall mer eller mindre ogörligt. Har nu testat tusen varianter. Men nej. Alltid havererar det. I dag testades varianten: Gå till Crimson. Sitta där med sin hårddisk och mata in alla bilder på webben. Få klicka nej när den varnar om någonting flash någonting, i snitt 30 gånger. Sedan. Puh. Cirka 2000 bilder verkar ändå vara inne, trots flash bla bla bla flash.

Så börjar man uppladdningen. Och inser att datorn säger att den behöver 120 minuter på sig för att göra detta. 120 minuter! Och man sätter sig tålmodigt och man väntar. Och man tänker att man är lite yogisk i sitt tålamod. Att man är ett under av förståelse som inte ställer sig och hackar sönder all digital utrustning i fem tusen bitar för man blir så inihelvete otålig och vill skrika HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA HÄR ÄR EN HÅRDDISK MED BILDER GE MIG BILDERNA FYSISKT FÖR FAAAAAN JAG BETALAR VAD SOM HELST!!! GE MIG DEM! I HANDEN!!

Så gör man alltså inte. Man sitter där, med sitt tåååålamoood och bara väntar. Tills man plötsligt får för sig att man kan ju förbereda lite, lägga foton i den digitala papperskorgen (eftersom bilderna ju redan var inne). Det gör väl inget? Men jo. Visst gjorde det något. Plötsligt avbryts uppladdningen. Plötsligt skriver datorn att 1080 bilder INTE blev uppladdade. Då kommer genast frågan från människan till datorn: Men VILKA av de 2000 bilderna är nu uppladdade och VILKA är det inte? Tro inte att datorn tänker svara på det. Nej nej. Så där går man med halvgjort ärende och man beställer bilderna och man betalar tvåtusen och man vill bara fly därifrån. Fast man vet. Att snart börjar skiten om. För bildhelvetet blir aldrig framkallat. Aldrig till 100 procent. Aldrig riktigt klart.

Gaaaah!