Jämställdhet - hur jävla svårt är det egentligen?

Det är inget Desperate Housewives i kväll. Skit också. Men å andra sidan kan jag se dokumentären om Göran Persson, sista delen, som jag spelade in igår (var hos Annika igår så jag missade). Fan vad de seriööööösa politiska reportrarna håller på att skita på sig över denna dokumentär, vad man får och inte får göra unt so weiter.

Inse: GP har ABSOLUT fått kritiska frågor. Han fick det under tiden som denna dokumentär spelades in. Han var nämligen i media VARJE dag under denna period. Det minns vi alla med mer eller mindre önskvärd tydlighet. Och varför kan inte någon människa tänka själv? Varför skulle Carl Bildts bloggande vara farligt? Kan ingen i detta land tänka kritiskt och vara skeptiskt inställd till makten, utan att det står en flåsande politisk journalist i vägen och försöker "förklara" allting? Jag tror inte befolkningen är så pantad om jag ska vara ärlig.

Har precis avslutat Daniel Möllbergs bok "Pappadagar i råttans år". Fick mig att fundera mycket över varannan veckas-livet. Det verkar inte kul, säger den som knappt kan vara två dagar från sina barn. Nu ska jag ge mig på "Bitterfittan" av Maria Sveland. Börjar tyvärr lite tråkigt som en politisk pamflett. Jag VET redan allt det där. Jag kan allt om patriarkatet som rinnande vatten. Jag vill ha hjärta smärta. Men det kanske kommer. När jag läst ut kommer jag framför allt att svara på frågan: Riskerar jag att bli en bitterfitta? Hehe. Kan avslöja redan nu att jag faktiskt inte tycker att det är så jävla svårt att leva jämställt med barn.