Trögheten

Det är så trögt att börja jobba igen efter semester så det finns inte. Man har sirap i hjärnan, alla tankarna försvinner väldigt kvickt, det tar emot och känns väldigt motigt. Det gäller att minnas att varje år börjar man förr eller senare att fungera igen, att det kommer att lösa sig, för känslan blir nästan panik till sist.

Annars har jag inte gjort så mycket. I går onsdag blev det yoga efter frukost, hemma i vardagsrummet. Därefter stack jag till Skrovet och mötte E med hund, vi åt lunch vid vattnet och satt länge. Hon har börjat jobba men det är inte mycket jobb att prata om nu när alla stora festligheter är inställda och hon ansvarar för en stor festlokal. Skönt att prata med folk som har barn i samma ålder. Så länge de säger NÅGONTING är det är okej. När unga säger INGENTING är väldigt otäckt. Sonen säger i stort sett ingenting men plötsligt uttrycker han sig. Nå, efter detta tog jag mig hela vägen till Gamla stan bara för att upptäcka att biologiskt hudvårdscenter var stängt. Inget ansiktsvatten alltså. Cyklade hem med jordgubbar, lagade squash med gräddsås, dottern hade varit ute med gammal klasskompis I som ska börja i samma skola. Såg lite dokumentärer med F, somnade vid midnatt, sov till 9, då kom maten till dörren. Mycket bra lösning tycker jag. Men i stället för räkor hade vi fått kräftor! Ett uppköp får man säga, rent ekonomiskt.

Sveriges BNP har fallit rejält. Men det verkar som att allt färre smittas av sjukdomen, färre döda också. Dottern har antikroppar, vi övriga inte. Läkarkompis säger dock att det kan vara så att vi har antikroppar men de syns inte.

Idag ska jag sätta historiekursen, särskilt de sista momenten. De satt inte alls sist, det blev totalt kaos i distansundervisningen. Kalla kriget vadå typ.