Stockholmskulturen

Ärligt talat är tonårsföräldraskap det svåraste. Som att allt man lärt sig om föräldraskap har kastats omkull. Osäkerheten är total, liksom oron. Den gnager en i stort sett hela tiden, utom några stunder i respit när det faktiskt gick att kommunicera och förstå varandra. Jag vet inte hur föräldrar tar sig igenom tonårstiden, men på något vis gör de ju det.

Igår jobbade jag en sväng, sedan gick sonen och jag ut och kickade boll, innan solen gick ner. Det var väldigt bra, eftersom man blir gladare av att röra sig lite grann. Sedan jobbade jag lite lagom till. Tänk om man fick jobba i fyra timmar om dagen, det är perfekt. Jag pallade laga ordentlig mat, nämligen fiskgryta, som alla åt. Sedan drog dotter till kompis långt borta och pushade gränsen för hemkomst, när hon väl kom pratade hon en massa i telefon vilket hon också gjorde tidig morgon. Sömnen alltså ganska upphackad, ingen yoga i dag. Sov till halv elva. Ska jobba undan lite, spela mer boll, försöka få till kompisträff. Behöver erfarna tonårsföräldrar att prata med just nu.

Ett helt lov hemma var vad barnen ville ha. Som vuxen tycker jag att det är ganska trist faktiskt, hade hellre åkt lite till landet eller hälsat på någon på annan plats. Stockholm har ju en klaustrofobisk effekt – man måste lämna då och då, annars kvävs man. Har alltid varit ambivalent till denna stad. Nyligen läste jag en artikel om att stockholmare är väldigt annorlunda mot andra i det här landet, och det håller jag med om. I Uppsala, Paris och Göteborg, städer jag har känt relativt väl, är det sociala enklare på något vis. Mer spontant, rinner på, inga konstigheter. Här är det stelare, trögare. Det har med avstånd att göra men inte bara. Det har med karriärism att göra men inte bara. Det är kulturellt.