Åter till 80-talet

Familjen (minus dottern) var på bio igår, och gjorde en resa till 80-talet eftersom vi såg filmen om Queen och Freddie Mercury, Bohemian Rhapsody. I övrigt spenderade jag hela lördagen rättandes, och kom inte särskilt långt för det. Tog en paus för att äta rester och prata med Rebo i telefon, i övrigt rättade och rättade jag.

Gjorde pizza på färdiga tortillas innan vi stack till Viktoria-biografen som är den mysigaste på Söder, och såg filmen om homofobins årtionde, när F och jag var tonåringar. Tänk att ingen förstod att Mercury var gay! Det går liksom inte att begripa. Vilken konstig tid vi levde i, och vad skönt att det är över. Å andra sidan fanns ju en slags positiv globalitet då, som inte finns riktigt i dag. Som Live Aid, där alla stora artister sjöng och publiken som såg på kunde räknas i en miljard. I dag är de stora artisterna inte universella på samma sätt, de stänger in sig i sin kommersialism (eftersom möjligheten att tjäna pengar på musik är hotad visserligen). Världsomspännande fenomen, som band eller artister som massor av folk älskar, har förminskats. Vi är mer instängda i dag, hittar inte gemenskap i något kreativt som ger glädje på samma sätt som då, har jag en känsla av. I Kroatien lyssnar de bara på musik som är kroatisk, stänger ute alla turister, alla från andra platser. Inte en enda Beatles-låt går att höra på radio, de är som bannlysta. Här har alla sin nischade podd eller Spotify-lista, "för mig och min lilla grupp som förstår, töntar göre sig icke besvär".

Jag kanske har fel, men jag tror inte det.

Men nu är det söndag, jag yogade hela serien och åt frukost och nu är det tillbaka vid proven igen, rättning i ledet!