All that jazz

Det fortsätter vara lite fulles upp i mitt liv, men jag kan glädja mig själv med att jag inte är särskilt social. Förutom min familj och lite "hej" och "hejdå" på olika yogalektioner, så har jag inte umgåtts med folk sedan i söndags. Det var precis vad jag behövde efter den hypersociala veckan förra veckan.

Sedan kommer ju helgen att vara något hästväg rent socialt, men det är bara att bita ihop och köra. Då handlar det mer om barn än vuxna, och de är ju på något konstigt sätt både mindre och mer krävande samtidigt.

I går var det onsdag, jag tränade ett ordentligt pass, 1,5 h, och satt resten av dagen på kontoret, gjorde lunchsallad som jag delade med Sam mot att han gör lunchsallad i dag (vi prövar nytt koncept: känns det roligare att äta sallad än rester? Dvs kan man ta med lite beståndsdelar – egentligen rester – och bara mixa? Vi får se. I går blev det fetaost, kokt dinkel, haricot verts, isbergssallad. Helt ok).

Jag prickade av en hel del prylar på min att göra-lista, var hemma halv fem och lagade pasta med kantarellsås, fast sonen hatar svamp så han fick tinade färdigköttbullar. Han åt två portioner – det hade varit skoljogg på dagen. Själv fick jag hasta iväg ungefär när F kom, men dottern kom inte för hon sov över hos en kompis som bodde lååångt borta men hade bubbelpool, hon skickade film där man inte såg någonting för att det var mörkt. Jag cyklade mot Hälsans hus, satt med på min fortsättningskurs där läraren också pratade om yamas och niyamas. En sak låter problematisk, nämligen satya (?), sanning. Man ska vara sann men undvika obehagliga sanningar!? Vad är det liksom? Journalistik?

Nåväl. Hem och titta på slutet av filmen som F och sonen såg, om magiker. Drack lite te också. Sonen gillar magi, berättade han. Han har också fått ett nytt intresse som känns lite otippat: jazz.

Och i morse när han gått till skolan blev det ordentligt träningspass igen, och kontoret igen. Same same.