Pepp – tack men nej tack

Jag har ju skaffat mig egna träningsideal: Fyra yogatillfällen i veckan OCH en till två intensiv-jogg-pass. Hittills har denna vecka aldrig inträffat. Men de få gånger jag fått till fyra yogatillfällen har jag mått som en drottning. Man ska ju ha mål. Jag vet inte riktigt varför, men världen säger detta till oss. Var målstyrd. Var positiv. Framåt uppåt! Inget depp eller sjukskrivnings-aktigt, det tackar samhället nej till. Var ej kritisk. PEPP!!

Jag avskyr detta.

Ändå är jag ganska positiv av naturen, glad, och när jag märker hur otroligt mycket gnäll jag ibland ägnar mig åt så försöker jag alltid hitta vägar ut. Märker jag inte det så kommer garanterat någon närstående att säga åt mig. Men jag tror inte på att skrika pepp. Jag tror på att gå till botten med själva fuckin problemet. Och göra något På Riktigt. Något som funkar.

Så, mitt träningsideal är väl någon slags kompromiss med denna stundtals torftiga verklighet vi befinner oss i. Jag finns i samhället. Inte mycket att göra. Förutom protestera så mycket man orkar.

Hur som helst blev det vegolunch med Tinni på Kafé 44 i går, sedan jobbade jag ända till kvart över sju, och fick en del gjort. Så hämtade jag dottern på ett kalas där tre personer hade gråtit av mer eller mindre berättigade anledningar, berättade hon på vägen hem. Sonen hade haft kompis hemma, med samma namn som sin far, det hade varit skoj. Jag la barnen, läste Den oändliga historien, sedan kollade jag på nyheterna och la mig och vaknade och gick på yogan i en timme, hann inte mer på grund av lathet nu när jag äntligen hade en morgon då jag inte behövde hetsa iväg till skolan med barnen. Blev därför lite kortare yoga, icke desto mindre svettig. Stackars mina kollegor. Önskar mig dusch på kontoret.

Nu, till det gamla beprövade: Arbeit macht frei. Den här helgen ska jag fanimig inte jobba ett endaste litet skit. Det ni!