Uppskatta det man har

Jag är i virrighetens landskap just nu. Tappar fotfästet, halkar runt, hittar inget som håller. Som står fast. Har alltid haft svårt att hantera att jag har mycket jobb att göra. Men ska börja lära mig att tänka - det kommer gå bra. Det kommer gå finfint. Det går ju alltid bra. Varför inte nu? Varför noja? Varför spendera halva sin tid åt neurotiska funderingar, ältande, ångest och tvångstankar? Varför inte bara ta det här jämrans livet och krama musten ur det. Uppskatta saker. Som att det var skönt att lämna barnen i dag, i tid. Det var trevligt att möta V på bussen, har aldrig riktigt pratat med honom förut. Hans jobb verkar underbart. En platt organisation på riktigt, alla har samma lön. Blir det klirr i kassan får alla bonus. Inspirerande.

Som att jag fick iväg min miljögrej i går, och att det bara återstår lite pill med Frilansjournalisten så är den klar. Som att det bara är elva personer kvar att ringa av 45 i ett stort projekt. Som att jag ska få skriva en artikel helt utan research därför att researchen består av hela mitt moderskap, hittills.

Ja nu ljusnar det lite i virrvarret.