Seriöst kanske inte är så värdelöst

Sitter och kollar lite youtubes på min tonårsidol, Joakim Thåström. Såg honom på konsert på Vdala nation tillsammans med min första kille, Mathias, året var 1988 (ja hela imperiet var ju där såklart, men jag såg bara Joakim). När man ser alla dessa gamla videos slås man av 80talets allvar. Det är så lätt att skratta åt det hela nu när ironin tagit över och vunnit en jordskredsseger.

Men det är ändå något vilsamt över det sorgliga, tragiska, överdrivna. Det känns lite soft. Man ska ändå ge 80talet det tycker jag. Ironi är så stressigt, flåsigt, bråttom. Tragik och dramatik är lite lugnare. Så tare lite soft och deppa ner dig vetja!