Världen inifrån och ut

Ska nu tala om feminismen. Har insett att folk ljuger. De säger att de är jämställda fast de inte är det. Ungefär som att ljuga om att man får orgasm alltså. Jag säger inte att det inte är mänskligt, för det är såklart mänskligt att försöka framstå i en härligare dager.

Men.

Det suger så jävla fett, brudar. Det suger och det suger och det råsuger. Nu får ni lägga av. Det gynnar absolut ingen att låtsas som om snubben gör hälften hemma. Det är fruktansvärt sorgligt bara.

Har alltid undrat, eftersom jag ser det så här: När barnen kommer blir jämställdheten kraftigt naggad i kanten. Vi snackar fullskaligt krig, för att åstadkomma någon som helst jämvikt efter att barnen fötts (särskilt kanske när de är små, men det återstår att se). Själv har jag kämpat mig blå, skrikit, bråkat, rymt hemifrån, varit överjävlig och vidrig och allt ni kan föreställa er. Och det har gett resultat. Allt fungerar faktiskt mer eller mindre jämställt nu. Med det inte sagt att kampen inte måste fortsätta. Jag ger mig aldrig.

Och att då samtidigt höra sina medsystrar kvittra om att de minsann inte har några som helst problem - nej faktiskt inga alls, snarare tvärtom, han gör mest, blablabla... det bara låter så otroligt enkelt, och bra. Jag tänker: Herregud är det bara jag som måste slåss.

Men icke. Det är bara jag som erkänner. Det är skillnaden. (Okej, inte bara jag, det finns några till.)

Snälla sluta ljuga. Ni knäcker oss som fajtas så hårt vi kan. Ni bygger ingen framtid. Alla förlorar.

Jag kan på allvar säga att sedan barnen kom, måste jag vända all min kvinnokamp inåt, mot min egen familj, jag har helt enkelt inte ork kvar för resten av världen. Men världen kan vänta. Förresten är det väl så här man bygger världen, inifrån och ut.