Musikaler som gläder och förskräcker

Jo var på Mamma Mia i går, med Karin. Det är alltid först lite chockartat att se musikaler på film, tycker jag (har visserligen väldigt sällan sett musikaler på teater, men i alla fall), men efter att chocken lagt sig - nu pratar jag chocken av att någon som först pratar, sedan helt plötsligt brister ut i sång - måste jag säga att detta var en av de gladaste filmer jag sett på mycket länge. Inte ens de vänligaste av komedier är så här sprudlande. Samtidigt var den full av slarv, skarvar, konstiga dialoger, liksom lite slappt genomförd. Märkligt haltande, fast med en miljö som var makalöst vacker och vissa av kostymerna var ljuvliga. Tex bröllopsklänningen eller den blå som Meryl Streep hade på sig. Sedan undrar jag om inte Stellan Skarsgård liksom hukade sig på något vis, han var med i filmen men ändå inte. Han kanske hade ångrat sig över att ha tackat ja och försökte låta bli att synas? Eller önskar han att han slapp spela en gammal man? Hur han än tänkte så var det fel. Det går inte att vara med i en film och inte synas.

Jag gillade den unga tjejen, Amanda Seyfried, hon hade en otrolig utstrålning, kunde faktiskt mäta sig med Meryl Streep, som var mycket vild och vacker.

Nu ringde äggklockan. Meaning jag måste till torktumlaren. Berättade jag förresten att Tony fick magsjuka kl 6 i morse? Han låg bredvid mig och kräktes, men det fanns ingen mat i magen så det var inte så illa (inget kladd, jag torkade med handduk och somnade om). Däremot en stund senare dröp han ur och gick till sin säng. Jag sov en stund, men så upptäckte F orsaken till att Tony lämnat vår säng: Han hade bajsat däri. Lite som förr i tiden. Därför är jag nu en del i tvättstugan. Bajset måste bort.