Överraskningar är inget för mig

Hatar, hatar, hatar överraskningar. Som att F helt plötsligt skulle åka till Norrtälje i dag och vara borta hela dagen, detta fick jag veta kvällen innan, i går. Jag skulle ju kolla bebis och så vidare. En annan överraskning: Finmiddagen försvann, ungar sjuka. Men nu ser det ut att lösa sig i alla fall, fast det blir på lite annat vis.

Hatar också att jobba helg. Det gör jag nu. Jobbar samtidigt som barnen slår varandra och attackerar mig med tusen krav och diverse sabotage (Nadia tex stänger av datorn femtio gånger). Är på horribelt humör eftersom jag inte orkar vara med barnen hela tiden. Ja, stäm mig, men det är min personlighet. Jag orkar inte vara konstant med mina barn. Jag vill att de ska bli större, så jag kan gå iväg i 15 minuter och köpa typ en halvliter grädde, citroner och färsk koriander. Jag hinner för fan inte ens köpa deras förbannade jävla födelsedagspresenter. Usch så sur jag är.

Sprang i alla fall i dag, 3 km. En baggis. Ida säger att efter 2 månader - alltså vecka 8 av 20 - måste vi klara milen. Så då får det bli milen.