Skrika sig blå, varför inte?

Äntligen börjar jag se ljuset i min artikel-tunnel. Otroligt nog. Jag har dessutom lagat extremt nyttig mat till barnen, fast nu fick de var sin glass till efterrätt faktiskt. Vi har blivit lite socker-fascister. Jag fick aldrig socker som barn och jag längtar heller aldrig efter socker, eller nästan aldrig. F är klart sockerberoende.

Jag har också blivit lite av en "ut och rör på er"-fascist. Barnen orkar knappt gå själva någonstans - trots att de älskar att hoppa, skutta och klättra så fort man stannar. De tycker själva gåendet är så tråkigt. Att gå är ju oslagbar motion så de måste lära sig. Tony skrek sig blå sist, vi skulle gå till Sös (för att ta bussen till VaccinDirekt), Sös ligger ungefär 175 meter från oss. Alla vände sig om efter oss, stirrade eller bara gapade (okej några skrattade). Men jag har bestämt mig för att strunta i folks "MEN HERREGUD vad han skriker"-look. Vad ska jag göra liksom? De finns ju, barnen, och barn skriker sig blå. Det är deras uttryckssätt. Inte mycket att göra. Däremot kan man ju undra var de stirrande svenne-bananerna har lärt sig att det är okej att glo så ögonen trillar ur.