Funderingar kring ett armband

Intressant kommentar från Jenny M i går:

Vi är stabila, självsäkra kvinnor som börjar närma oss - eller är - 40. Ingen vill riktigt ha oss längre, alltså mest inom drömfabriken (tex som skådisar, artister, poeter, konstnärer, filmare, you name it). Därför gäller det att skjuta från sidan. Komma från något oväntat håll, kanske med något oväntat. Till exempel en klumpfot. Nej jag bara skojar. Men något som gör att det blir lite åfan-upplevelse för alla som letar efter talanger.

Jag vet inte. Kanske är det så.

Själv har jag börjat fundera ganska mycket på det här med armband. Har alltid haft ett, på höger arm, där inte klockan sitter. Men nu blev mitt senaste ohållbart eftersom det fastnade i allt, och då tog jag bort det. Ska jag i stället satsa på det på bilden? Finns tydligen nära här, på Bondegatan. Stora frågor det med!

En annan sak jag funtar på är ifall det finns stråk av sjukligt idealiserande inom feminismen. Jag är alltså självkritisk, eftersom jag verkligen och absolut är feminist. Men jag läste ju nyligen en bok om Pol Pot-regimen, med fokus på alla naiva hippie-svenskar (unga, snygga, hippa och med "samhällsintresse") och deras försvar av Pol Pot, som var ett fantastiskt land där allting fungerade otroligt bra och allt var rättvist. Jag säger inte att feministerna har en sådan idé med sin ultimata lösning, absolut inte. Men att det ibland finns stråk av resonemang som liknar pol pot-anhängarna i 60-70-talets unga arga samhällsintresserade (fast egentligen ytliga, självgoda, okritiska) människor.