Förlamad av trötthet

Jag är inte normal. Har insett det nu. Alltså den här tröttheten, nu finns inga barn att skylla på. Det är som att jag efter semestern gick ner så mycket i varv att jag slutade fungera. Eller nåt?! För på ett sätt gick jag inte ner i varv, det var ju en ganska krävande semester. Men nu. Heeelt borta. Jag kan knappt klara de basala grejerna i jobbet, ibland är det svårt bara att åka dit. En slags förlamning inför hösten, eller en väl dold inre uppladdning?

I dag gjorde jag en intervju för mama, nästa nummers omslagsmama. Har fortfarande sviter av intervjuångest, man har alltid ångest inför såna här stora intervjuer när man ska sitta fejs to fejs med en person och ställa en massa frågor, hela tiden med fokus "vad blir kul för läsarna?" "vad har jag missat att fråga om?", "går det att göra rubrik på denna text" osv osv osv i all prestationsångest oändlighet.

Vilket jävla prestationsyrke det ändå är, journalistiken. Prestera prestera. Men också - mitt yrke. Ett kul jobb.

Jag misstänker att det ligger någon förkylning och lurar, att det är därför jag är så här trött. Eller så är det helt enkelt att jag först nu har tid att känna efter hur trött jag är innerst inne, efter det här året med två barn. Huvaligen.