Aldrig mera denna stress

Dubrovnik. Vackert, eller hur?

Annars. Jag nästan skakar av efterstress. Jag säger bara PUH. Ett gigantiskt PUH. Jag är färdig! Alla de här artiklarna som skulle bli klara på noll tid har jag nu gjort, jag är sååå nöjd. Okej. Det krävde att jag satt vaken till 2 i natt (gick sedan upp kl 7, men fick sova 45 min till kring 8-tiden), det krävde att jag satt och tokjobbade hela förmiddagen samtidigt som mina barn fick noll och ingen uppmärksamhet, det blev inga arbetsmässiga mästerverk, framför allt blev det för lååångt (återigen en bekräftelse på att en lång text inte behöver betyda bättre, kanske till och med tvärtom), men nu är det färdigt, färdigt, färdigt.

Men jag känner oro i kroppen. Det går inte riktigt att ha såna här deadlines för mig, inte nu, inte under denna period i livet. Så jag ska sluta med såna här galna tidsplaner. Jag måste lära mig att vara realistisk och inte så mycket till lags. Bara storma på.

Samtidigt är det stökigt hemma. F ska göra en massa jobbiga grejer i nästa vecka, vi kommer att mötas och lämna över i dörröppningen är jag rädd. Sådant tär på en, och jag tror att barnen blir oroliga. I alla fall Nadia. Hon älskar när vi är alla tillsammans. Som i går kväll, då ville hon att pappa och Tony skulle vara med när jag läste saga. Tyvärr sabbade Tony hela grejen genom att stå och gorma och slå mig på magen, men i alla fall. Hon vill att vi ska vara tillsammans. So it shall be. Kanske blir söndag en totalt sammanklistrad familjedag, bara för det. Ida, du får gärna hänga med.

Just som jag var färdig med jobbhetsen kom pappa och började hetsa om lån på banken, vi måste ta ett lån för att huset i Podobuce ska bli färdigt. Helt okej. Men. Jag kan inte gå på möte på måndag! Det går inte. Pappa: "Blir det inte möte på banken före tisdag, går det inte att renovera huset." Gudars skymning. Jag är så glad att jag har en lillasyster, tänk att stå ensam i detta! Eller med mamma - som tydligt flytt fältet redan, hon går inte att få tag i säger Ida. Vi får se, snart kommer kapitel 2 i "papa goes ballistic"-historien. Pappa och huset i Podobuce är inte en bra kombo, jag säger inte mer än så.

Annars har jag fått Dubrovnik-nostalgi efter att precis ha avslutat artikel om staden, exakt dubbelt så lång som den skulle varit. I love Dubrovnik, så är det ju. Det är världens vackraste stad. Okej, turistisk så ini norden, men ändå, svindlande vacker. Jag lägger ut text på bloggen efter att den publicerats i tidningen (alltså i april, påminn mig då ni som bryr er).