En enda lång parentes

Jag gjorde en lite ny grej i går. Jag såg en annalkande om inte katastrof så åtminstone en potentiellt Mycket Jobbig Situation på väg att blåsa upp. Men jag struntade i att hysteriskt och i förtid lösa den. Jag vilade på hanen, gillade läget SÅ LÄNGE och tänkte - kanske löser det sig av sig själv.

Och - ja, ni har nog gissat det redan. Det löste sig också.

(Så här: Jobbade och lagade middag till barnen som jag tog med i en låda. Tog bussen till dagis, hämtade sonen, tog bussen till skolan, i skolans korridor fick dottern sin middag och sonen fick också annars hade han brutit ihop, så stannade dottern kvar i skolan på sitt juldisco medan sonen och jag sakta vandrade hemåt, pratandes om maktfördelningen bland barnen på dagis. Hemma åt jag soppa, han lekte - jag fick inte ens vara i rummet - så kollade han på Bolibompa och jag fick fantastiskt fin blomma från mama, blev löjligt glad, men satt hela tiden och tänkte på den hemska situationen som skulle uppstå kring kl 19, då jag skulle hämta dottern i skolan och antagligen inte kunde lämna sonen hemma med någon barnvakt eftersom jag inte hade fixat någon, så iväg med ett trött barn, hämta ett speedat, supertrött barn, gå hem med dem och lägga dem... gaah. Men precis 18.40 ringer F och berättar att han ändå inte ska gå på det mingel han tänkt gå på, så han kan hämta dottern på skolan! Puh. Så kom de hem och jag la barnen och dottern somnade aaaldrig men ändå. Lätt, det måste få vara lätt ibland. I morse gick jag med sonen till dagis, sedan på yoga mysore 1h10min, nu jobbas det för fullt här.)