måndag, oktober 04, 2010

Livet i verkligheten

Nu är min joggingperiod på väg mot sitt slut. Jag ska bara jogga litegrann, en-två gånger i veckan. Men yoga desto mer. Mitt yoga-liv började i går, körde en timme i vardagsrummet medan sonen satt bredvid och ritade en teckning över en brand som startat i vårt hus (en dog, och flög iväg ovanför taket, men vi skulle tydligen bli räddade av brandkåren), dottern surfade på Bolibompawebben och F vilade sig eftersom han har halsfluss.

Alla gjorde sin grej, ändå var alla tillsammans. Huruvida det är roligt eller inte kan jag inte säga. Det är livet, som det ser ut hos oss.

Jag tycker att den här uppmaningen att visa att det är roligt eller positivt att vara med sina barn är rent skadlig. Den gör mig sorgsen. Det är för att den innehåller en antites - om du inte tycker att det är roligt är du inte En Duglig Förälder. Men ett liv med barn är inte En Sak. En utekväll med kompisarna är En Sak, en isolerad företeelse, du går ut en kväll och pratar med dina kompisar i ett par timmar. Det är kul. Men ett helt liv tillsammans går inte att beskriva i såna ord. Jag har följande känslor med mina barn: Oro, sorg, glädje, frustration, lycka, harmoni, stolthet, ilska, irritation, kärlek, oro igen, förundran, och, framför allt - en gigantisk känsla av ANSVAR. Jag hänger inte ett par timmar med mina barn och har lite kul - jag LEVER med mina barn. Jag har ett liv med dem. Vi går igenom alla känslor, inte sällan varje dag. Jag och F vill vara så mycket det bara går med våra barn. Jag blir olycklig av att vara borta från dem för mycket. Precis som jag blir olycklig om jag inte träffar mina vänner - då och då, inte hela tiden. Det är en balansgång, men den går att gå!

Sedan en sak som på allvar gör mig sorgsen, och jag tror att vår generation kommer att få fruktansvärt mycket skit för detta i efterhand: Det är att människor lägger ner energi på att klaga på fullt fungerande medelklassföräldrar som egentligen inte har problem med något, att det finns folk som på allvar känner ett behov av att tala om hur man ska göra och säga för att det ska låta och vara så härligt och positivt och bra med barnen - och detta samtidigt som det finns barn som lever med föräldrar som slår dem, som missbrukar, som lämnar bort dem eller beter sig illa. Det är en skam, det måste jag säga. Vi kommer mycket skit för det i efterhand, frågor från våra barn: VARFÖR GJORDE NI INGET? Jo för att vi hade fullt upp med att sitta och gnälla över att andra föräldrar har för mycket aktiviteter för barnen, att mamman surfar en stund på webben trots att barnen är hemma, ber om kejsarsnitt eller ger sin bebis flaskmat eller annat som är helt löjligt - samtidigt som vi bor i ett samhälle där det finns barn som är krigstraumatiserade, som har kriminella föräldrar, som blir slagna, sexuellt utnyttjade, mobbade och far riktigt illa. Hur kan man med sig själv, när man gnäller på fullt fungerande, vanliga föräldrar? Det undrar jag. För jag skulle aldrig någonsin i hela mitt liv komma på tanken. Så är det.

6 Comments:

Anonymous Lisa said...

Fast jag tycker även att många som är föräldrar gnäller för mycket på allting som har med barn att göra. Alltså hur jobbbigt det är med barn. Min väninna sa nåt bra häromdan gällande detta: människor är otacksamma. Man behöver inte gå runt och psykotiskt rabbla "barn är en gåva" men samtidigt är jag trött på att höra hur jobbigt människor tycker att det är med sina barn. Jag tror faktiskt att människor ska passa på att vara lite tacksamma om man har lite fina barn och ett hyfsat liv. Det finns så förbannat många människor som har det ganska så jobbigt. Och där jag jobbar en jäkla massa ungdomar som inte har det så kul överhuvudtaget. Jag tänker mycket på det nu. Att man kan hämta sina fina små ungar på hyfsat välfungerande dagis och skola och promenera hem med dom till sin lägenhet och leva sitt medelklassliv och faktiskt bara GÖRA DET! Shit, vilken lyx!

6:50 em  
Blogger Ana said...

Vad det nu ska hjälpa fattiga människor att man är tacksam!? "Oj vad du har ett skitliv - själv har jag det jättebra men jag är väääldigt tacksam för det". Eh... nej, ser ingen logik riktigt i det om jag ska vara ärlig.

7:42 em  
Anonymous Lisa said...

Nej, som jag sa så jobbar jag med många socialt utslagna invandrarungdomar i en sliten förort, jag sitter inte bara och filosoferar kring elände. Mitt arbete som jag haft i många år göra att jag har svårt att höra på allt gnäll kring hur jobbigt det är med barn hos medelklassföräldar som inte kan få upp huvudet ur sanden eller bara uppskatta det man har. Man behöver inte ha så roligt med sina barn hela tiden men man måste visa för dom hur förbannat mycket dom är värda för en och att man vill vara med dom. Barn är inte våra leksaker som vi förfogar över som vi behagar eller använder när vi har lust. Men jag tror tyvärr det är vad dom är för en hel del: en grej som man ska ha.

8:05 em  
Blogger Ana said...

Jo det håller jag med dig om. Men jag har inte det problemet, jag uppskattar verkligen mina barn. Det går faktiskt inte att se om folk har det problemet utifrån en blogg. Det är stört omöjligt. Tro mig. Man måste umgås dagligen för att se om en familj är "tacksam" eller inte, eller om de ser sina barn som en grej man ska ha. Därför tjänar det inte mycket till att oroa sig för någonting utifrån en blogg. Bättre då att ägna sig åt det viktiga arbetet som du ju redan gör.

10:52 fm  
Anonymous Lisa said...

Jag sa inte att du hade det problemet jag svarade på det att du sa att folk gnäller för mycket på andra föräldar. Folk gnäller för mycket över sitt liv överhuvudtaget när vi inte har så mycket att gnälla för. Jag pratade om människor jag möter runt omkring mig. Jag känner inte dig. Jag bemötte åsikten. Jag läser dina åsikter. Dom är tillräckligt intressanta för att läsa. Alltid något.

2:15 em  
Blogger Ana said...

Jag förstår. Men min åsikt är att gnäll inte är av ondo, alltid. Tvärtom kan "gnäll" eller protest, som man också kan kalla det, leda till förändring. Många mammor anklagas för att gnälla. Men det är ju ett faktum att kvinnor med barn ofta förlorar i jämställdhet. De borde gnälla ännu mer, ännu högre, tills de också får vd-poster och lika bra lön och pension, gnälla ända fram till den dagen då vabb-dagarna delas lika. Men jag är inte emot ÅSIKTER, och anser att det berikar oss alla att vi har olika åsikter.

3:11 em  

Skicka en kommentar

<< Home

eXTReMe Tracker