Röda khmererna nu igen

Nu lättade alltihop plötsligt. Barnen ska till Skansen. Blev ensam kvar. Otroligt. Fridens liljor.

Den där historien som Jesper Huor skrivit (Sista resan till Phnom Penh), om sin pappa, är så ruggig på något vis. Liksom, pappan trodde på revolutionen, han jobbade för röda khmererna i åratal, offrade flera år, sitt barn och sitt äktenskap, och så kommer han äntligen till Kambodja för att sätta igång sitt revolutionära arbete. Men omedelbart när flygplanet landar, blir han fängslad, torterad och dödad. Det är ett sånt vansinne. Helt ogreppbart. Jag förstår Jespers mamma, som efter att hon insett vad som hände i Kambodja bara gav upp allt som har med politik att göra. Hon måste ha blivit helt förstörd när hon förstod att allt det hon trodde på var så oerhört ondskefullt, så fyllt av paranoia och komplett galenskap. Jag kan inte sluta tänka på detta. Vet inte varför.

Eller jo, kanske för att liksom den här tron, den här idén om röda khmerernas idealism och godhet, kan finnas i dag fast på något annat sätt, men exakt lika blind. Frågan är bara vad. Tron på konsumismen kanske (och då tänker jag även på de "goda" konsumisterna, de som väljer rätt, de som köper allt kravmärkt, rättvisemärkt osv), som Nina Björk skriver mycket om. Konsumismen kanske inte gör en enda skillnad överhuvudtaget? Konsumismen kanske inte gör fattiga rikare? Det kravmärkta kanske inte alls minskar miljöpåfrestningarna? Eller så är vår tids röda khmerer tron på plasten. Plasten som breder ut sig i havet, i så små partiklar att de inte går att filtrera bort, plasten som äter sig in i oss och i fiskar och djur och som bara förgör oss inifrån (senaste numret av Magsinet Filter, en rysare). Tron på den lyckliga horan, eventuellt. Som gör att barn blir våldtagna, bortförda, plågade. Jag vet inte, har ingen aning.