Våren kommer med frihetslängtan

Vilket arbetspass, jag körde stenhårt i dag folks. Koncentrerat. Bad till och med att få skjuta på en intervju för att hinna klart en artikel. En slags mognad, när det gäller mig. Ändå är jag så utsjasad. Nadia klämde fingret på gympan i dag. Det där med dörrar och barn, jag vet inte. Det funkar inte riktigt. Fattar liksom inte varför det är så jävla kul med dörrar heller, här hemma är det vårt vanligaste problem, vi har handdukar hängande över varenda dörr.

På vägen hemåt med barnen i bussen, såg jag människor utan barn, två par som jobbar med media, kompisar med varann, som sakta vandrade Renstiernas fram i vårsolen, säkerligen på väg mot en restaurang för att äta middag. Lugnet. Förväntningarna. Solen. Friden, framför allt friden. Jag blev väldigt avundsjuk. Det har varit lite för mycket barn för mig på sistone. Jag längtar efter frid, lugn och ro, en promenad, en kväll som kanske blir lång, kanske blir kort, men framför allt - kravlös - no tomorrow you will wake up at 06.50 and work and dagis and work and work and laga mat and lägga barn and tvätta and planera and planera and planera.

Samtidigt det här med flickan som mördades... Skulle man låtit bli att skaffa barn eller? Hur jävla sicka människor ska det behöva finnas?