onsdag, januari 02, 2008

Lite feminism såhär i början av året

Jag ska bara tipsa er om denna ypperliga krönika av Rebecka. Hon har verkligen rätt. Ni förstår liksom inte vad ni förlorar ni pappor som inte är med barnen. Eller, jo, ni förstår det sen, när ni förlorat er familj.

För övrigt - alla kvinnor jag pratat med som är hemma med barnen i många år, eller tar hela föräldraledigheten och så vidare, de har alltid något gemensamt (nu tror ni jag kommer att säga att de älskar sina barn men tyvärr - det gör vi alla). De hatar sitt jobb. Eller trivs inte med det. Är det inte lite sorgligt? "Jag var hemma med dig i tre år eftersom jag inte gillade mitt jobb. På det viset fick du och pappa inte samma kontakt som du och jag. Men min arbetsplats var faktiskt jättetråkig förstår du."

5 Comments:

Blogger grannfrun said...

Ana. Du är bäst!

9:40 em  
Blogger Ana said...

Tack detsamma!

10:10 fm  
Anonymous Anonym said...

Min pappa har inte varit hemma med mig en dag (60-talet), men jag har bättre och närmare kontakt med honom än med min mamma. Detsamma gäller faktiskt mina tre närmsta väninnor också. Märkligt, va?
cissi

4:30 em  
Blogger Ana said...

Jo men det som ofta händer med pappor som inte är föräldralediga är att de sedan aldrig knappar igen den förlorade tiden. Kanske var din pappa undantag? Eller var han borta hela dagarna på jobbet också när du var större, kom hem en timme före sängdags som många pappor gjorde/gör? I så fall ja, märkligt. Men bra!

12:29 em  
Blogger Var dags glimtarn said...

Hej Ana, jag är en raritet kanske ;) Men jag var hemma i 3 år helt ofrivilligt (men visst var det härligt, ehm stundom:O) med våra pseuvdotvillingar och ÄLSKAR mitt jobb. Men undantag måste ju finnas ; )
Min make vill ha en trea, han vill oxo vara hemma. He lost his chance, tror jag iaf :)

6:59 em  

Skicka en kommentar

<< Home

eXTReMe Tracker