Vädret kväver mig

Hade en känsla av att jag höll på att kvävas i morse. Det är vädret. Helt jävla tryckande är det. Och aldrig kommer regnet. Det bara pressar på så man får tokspel.

Sedan undrar jag ibland varför ingen blir trött på sina barn eller sur på sin kille. Är våra barn verkligen jobbigast av alla? Jag tror inte det. Däremot tror jag att många så att säga förskönar verkligheten. F och jag pratade om det i går. Han säger att det är själva definitionen av borgerlighet - att ljuga. Att låtsas som att det aldrig är dåligt. Att vara oärlig. Mot omgivningen, för att verka ren och fri (och vara on top of things), men också mot sig själv. För att slippa konfronteras med sitt misslyckande, kanske? Hur som helst håller jag med F.