tisdag, februari 28, 2006

Palme, en kul kille

Jag har fullt upp nu, därför skriver jag så lite och så sällan. Det som händer är att alla ungar är sjuka hela jävla tiden och det går inte över. Samtidigt så måste ju jag jobba och jag känner mig rättså risig själv om jag ska vara ärlig.

I kväll skulle Jon och Elvin komma och sova över, det lät så mysigt. Men så har F fått för sig att Nadia har svinkoppor och det smittar en del, i alla fall barn, så då fick de vända i dörren. Trist. Men det är mystiskt att prickarna bara blir fler och fler. Varför måste vår dotter alltid få en sjukdomar som inte påverkar pigghet alls? Varje gång hon är sjuk är hon hur pigg som helst, full av energi och lust att hitta på roliga saker. Det är ju skillnad att vara hemma med ett sjukt barn som är lite trött och sover och tar det lugnt. Men kanske ska man inte klaga, då hade man ju bara blivit väldigt orolig i stället.

Tony däremot verkar vara på topp, han har ingen snuva längre och han står och övar sig på att så småningom våga släppa greppet, det är väl gåing nästa. Han älskar att kramas. Det är så gulligt. Lägger man kinden mot hans, så fryser han och sitter helt helt stilla och bara njuter. Mmmm.

Annars tycker jag det är spännande med alla Palme-dokumentärer och artiklar. Tänk vad folk blev galna på honom, för han var så jävla ilskarp! Det är ju mycket roligare med politiker som är bitska, vad är det med er tristjävlar? Om Reinfeldt fortsätter med sin beklagande uppsyn över förtals-mejlen kommer jag att kasta något hårt i tv:n. Det kommer att finnas en gräns för hur mycket du kan utnyttja detta i valrörelsen, Reinfeldt, så börja håll igen på ledsna ögat innan det är försent! Ett gott råd bara.

Annars var dagens mama-jobb kul för min del, eftersom jag faktiskt var ute på stan och träffade verkliga människor! Jag tänkte riva av en sisådär 8 mammor eller pappor med sina ungar som kunde bli till enkäter till 6-12-sidan, alltså för föräldrar till lite större barn. Så fort jag såg en lite större unge, grep jag tag i mamman eller pappan. Alla ville inte vara med, men några, och det är ju kul att träffa folk. Jag gör det alldeles för lite. Man ska utsätta sig för okända människor, det är bra för genomströmningen till hjärnan. Resultat: fem enkätpersoner. Tolv till skulle behövas... en annan dag.

Hemma kom jag till en rejält bitter man, som verkar ha gett upp hoppet om att någonsin få slappna av och göra vad han själv vill. Livet är hårt, men frågan är om det är ett straff att få träffa sina sköna barn, med eller utan koppor? I morgon ska F gå till vårdcentralen med Nadia så då kommer det säkert att fixa sig. Eller husläkaren som det heter så dumt. En HUSläkare borde väl rimligtvis komma till ens HUS, eller hur? Var fan är servicen?

Dagens Palme-citat
"Är det inte viktigt att lyssna när landets officerare säger att de inte kan lita på statsministern?" frågade en reporter.
Palme svarar:
"Det är viktigare att statsministern känner att han kan lita på sina officerare."

Vad kul det hade varit att vara politisk reporter på den tiden! Lite större utmaningar än att sitta och deppa över taskiga mejl med Reinfeldt halva studiotiden.

Hej så länge

söndag, februari 26, 2006

Besviket Top Model-fan

Hej. Knife-fest var kul, men vi kunde tyvärr inte stanna särskilt länge i går. F skulle upp tidigt så han kunde absolut inte dricka öl eller stanna. På väg därifrån mötte vi Martin, det var ju trist att vi inte kunde vara där samtidigt. I dag har jag fått ta ungarna, som tur är var mamma här länge, sedan kom F kl 16 och då stack jag iväg. Tog fyran till Johanna och fick se hennes nya lya, trägolv, högt i tak och fint. Vi gick till Tranan som bara är om hörnet, och åt. Jag förstås South Beach-käk: Lammkotletter och sallad, en rejäl, som jag fick i stället för potatisen. Det var bra. En kändis var där. Anders någonting som brukar leda allsång på skansen. Han åt med en vacker tjej med långt lockigt svart hår. Hur ser man så där perfekt ut? Jag kommer aldrig att göra det.

Antingen svettas jag för mycket, eller har en fettfläck någonstans, eller persilja mellan tänderna. Eller så snackar jag för mycket eller för lite och jag äter definitivt alldeles för mycket. De perfekta tjejernas värld och min kommer aldrig att mötas. Och Tyra Banks Top Model var förjävla trist, har just sett vem som vann. Jag ville att Kim skulle vinna ju! Den lesbiska tjejen som hade såna problem med att se feminin ut, som var lite för smart för sitt eget bästa, självklart åkte hon ut. Men jag gillade även Bre från Harlem som hade den där mörka, fantastiska rösten som de bästa jazzsångerskorna har.

lördag, februari 25, 2006

Min lojalitet mot vikarier

Jo och så måste jag lägga ut detta. Jag tycker fortfarande att det är skamligt. Varför vara så hård? Hon gjorde ett misstag genom att vara kvar på Bards lista när hon var Schlagerreporter, javisst. Men. Det var inte så grovt att man ska sparkas på eller bli avstängd från jobbet. Varför kunde inte Schottenius hantera detta på ett normalt sätt, och sagt att Anna bara borde hoppa av Elit, för att det blev en lojalitetskonflikt med Melodifestivalen? Gett henne en chans innan hon avrättade henne offentligt.

Jag säger bara - jag har länge varit vikarie på en massa tidningsredaktioner. Vikarier är mindre värda än flugskit. Därför känner jag stor lojalitet med Anna. Och, ja, Anna var med på morsorna. Men vi kände inte varann, däremot lärde jag känna henne på mamas redaktion. In real life. Som tydligen är mer okej, enligt listhatare. Visste ni för övrigt att det är helt gratis att starta egna listor? Så gör det, eller gå ut på krogen, välj själva. Jag har inget val som sagt.

Det här med mailinglistor

Ja nu flippar det totalt i medievärlden. En helt oförstående Åsa Beckman skriver i en krönika att mailinglistor är slutna sällskap där journalister samlas för att mobba varann och att det skapar lojaliteter som inte borde finnas hos journalister. Hittar tyvärr inte länk ännu men se sidan 4 i dagens DN Kultur.

Jag känner mig anklagad eftersom jag tillhör mailinglistan morsorna, som mycket riktigt innehåller en del journalister men också annnat folk. Mobbning förekommer inte, tvärtom är det världens snällaste lista där alla försöker stödja varann i det kämpiga föräldraskapet, tex kan man få lite tips om hur man får en treåring att sätta på sig overallen och annat matnyttigt. Sedan kan det ibland bli lite skvaller, av typen "är Johnny Depp lika snygg i verkligheten som på film", ibland blir det debatt, ibland bildbombar alla foton på sina gulliga barn.

Den lojalitet som vi alla måste visa för listan är att vi inte får berätta vad folk skriver. Varför det? Jo, för att folk skriver personliga saker! Eftersom jag inte får berätta vad andra skriver kan jag berätta vad jag själv tagit upp: Att jag och F bråkat, vilka olika åkommor man kan få i underlivet efter en förlossning, vad jag tycker om min kropp efter en graviditet, hur elak jag kan vara mot mina barn när jag är trött, med mera. Jag skrev detta på listan på samma sätt som jag kan berätta detta för mina kompisar, alltså i förtroende. Det är inget som jag vill sprida till vem som helst utan helst tar upp i sammanhang där andra vet vad jag pratar om.

Ibland dyker det dessutom upp saker som kan bli nyheter. Då brukar de som arbetar med nyheter fråga om de får använda informationen. Får de det, blir det kanske en artikel eller reportage i tv, radio eller tidning. Får de inte det, brukar de hitta andra källor och kan alltså fortfarande göra sina inslag. Så där föll argumentet att man kniper käft om sådant som borde berättas.

Men. Sedan undrar jag hur ni egentligen tänker, ni som är ute och nätverkar halva dagen, ni som inte måste till dagis kl 15 och sedan direkt hem och inte kan prata i telefon förrän i bästa fall klockan 21 och då håller man på att somna. Vi som har barn, som inte orkar eller kan gå ut på stan eller sitta kvar efter jobbet och ta en öl, som inte har möjlighet att fika i lugn och ro i flera timmar eller stå i barer och diskutera till klockan tre på morgonen. Ska vi inte få umgås med andra då? Ska vi isoleras i våra hem, trots att det faktiskt finns möjlighet till virtuella "tjejmiddagar" eller barhäng dygnet runt? Isolerade, hemma, så som det brukade vara, förr. Och eftersom mammorna alltid är hemma mest, så var det mammorna som förlorade sitt kontaktnät, sina kompisar, sitt vuxenliv. Hur känns det, Åsa Beckman? Tryggt? Så slipper man ha läskiga "hemliga" människor pratandes om ditten och datten som inte Åsa har koll på. Men har du tänkt på det Åsa, att kanske pratar nån om dig även in real life? Kanske är det någon just nu som sitter på McDonalds och spyr galla över dig och dina tillkortakommanden. Jobbigt va? Skynda dig ut, du har ingen tid att förlora! Det finns massor av potentiella skitsnackare i varenda hörn. Folk snackar så mycket skit så det går knappt att ta in rent intellektuellt.

Mig har många, många människor snackat skit om livet igenom. Men liksom... vem fan bryr sig? Töntar som Bard liksom. Hur kan han ha en så jävla patetisk lista. "Elit". Men kom ingen, det är så pinsamt så man får rysningar. Och tänk om de snackar skit om mig där! Hahaha tillåt mig hånskratta stort. Jag bryr mig lika mycket om det som jag bryr mig om huruvida Victoria Silvstedt har lös eller hård mage i dag.

Sista ord om lojaliteter: Min erfarenhet av listor är att jag känner lojalitet till dem på listan som jag kände sedan innan, och som har varit snälla och som jag har något gemensamt med. Men de som jag inte förstår, inte har något gemensamt med och som jag kan uppfatta som otrevliga, ja, dem känner jag ingen större lojalitet emot. Ungefär som det funkar med kompisar ute i världen också. Fast självklart skulle jag inte berätta om hur deras avslag luktade efter förlossningen, även om jag visste det. Vem vill höra det?

fredag, februari 24, 2006

Linda Skugge i livsfara

Lägg ut, lägg ut. Jag var tvungen att lägga ut.
Läs Linda Skugge här. Ni som inte jobbar inom media anar inte hur jävla livsfarligt det är att kritisera chefer. Alla vill bli journalister så de som lyckats tiger om både det ena och det andra för att få behålla jobbet. Chefer aktar man sig sjukt noga för att stöta sig med. Klassamhället i ett litet nötskal, hierarkiskt som ini helvete, äckligt smickrande och helt uselt för journalistiken, som aldrig kan stå fri men borde försöka.

Jag fick inte sova i natt heller. Gissa vems fel? Tony the Terrorbaby of course. Okej jag borde inse min hierarkiska överordning mot honom, men just nu är jag bara för trött. Och måste jobba.

torsdag, februari 23, 2006

Isdans och Anger management


Ja nu är huset fullt måste jag säga. Samtidigt som barnen höll på att krackelera av trötthet, Tony skrek så fort man försökte gå fem steg, Nadia grinade och sa att hon har ont i magen (det betyder oftast inte det), så dyker plötsligt pappa upp med kassar från Hötorgshallen. Jordgubbarna fick Nadia på helt andra tankar, även om hon efter en sex sju stycken ändå bad om att få gå och sova, klockan 19.30. Så trött var hon! Jag läste saga för henne och hon somnade så lätt, så lätt. Tony däremot skrek som en galning så han fick komma upp igen. Han satt helnöjd med oss vid bordet när pappa serverade kalvstek och grönsaker. Då hade även Ida dykt upp så hela min familj är nu samlad här plötsligt. Eller var, för Ida gick nyss hem. Hon budar på lägenhet igen, i Örnsberg. Trist att det inte är här... men men. Å andra sidan är det ju skönt för henne att få en lägenhet någon gång på den här sidan världshistorien.

Så nu har pappa somnat i soffan, han snarkar högt, jag och mamma kollar lite på isdansen - varför är SVT så jävla slapphänta och slutar sända plötsligt, bara för att det är konståkning? Det retar mig till vansinne. Konståkning är den enda intressanta sporten som finns, och det är värsta spänningsmomentet, men så bara klipper de och över till studion och där sitter en idiot i spikfrisyr och babblar en massa skit om annan sport, för att inte tala om att de flyttat och stumpat Bolibompa, jag måste nästan söka Anger management-kurs för sådana grejer. (South Beach-skiten gör sitt till, jag blir så sjukt aggressiv av hunger och otillfredsställda matnjutningsbehov!)

Hur som helst. Jag som egentligen hade tänkt prata med Rebecca får nu ge upp det för jag är så trött att jag nästan gråter. Och jag måste läsa den fruktansvärt trista boken om antika skatter i plundrat museum i Baghdad. Sorry, Becky. En annan dag. Dock ej lördag för då ska vi på The Knife-fest (obs klicka inte om barn tittar för det ser läskigt ut).

Godnatt jag tänkte gå och bara tokkrascha, ska få sova helt själv i stora dubbelsängen, lovely. (Simone Koch på bilden.)

Tanto-Tony - en morgonterrorist

Ja skvallervågorna går fortfarande höga. I går var jag ute med lite andra mediebruttor - vi har ingen hemlig klubb utan satt fullt synligt på East och käkade och snackade - och alla var helt utom sig av pratlusta, och alla hade en massa olika åsikter, och det är så kuuuul att diskutera detta, om man är journalist. Säkert dötrist om man inte är det. Fast vad som inte är kul, fortfarande, är att de jävlarna stängde av Anna B. Hade aldrig någonsin skett om hon haft en annan position på tidningen. Faktum är att en person som jag känner till har både vickat en längre stund på redaktionen OCH frilansar än i dag för DN och den här personen är med i Elit! Det säger hon inte ett ord om, Schittenius. Hon störde sig på just Anna, får man anta. Men vi får väl se.

Dagen i dag: Jag kom hem lite "tipsy" vid midnatt i går eftersom vi drack några glas vin (nej, inte tillåtet enligt South Beach men jag skiter i det), så det blev lite sisådär med sömnen. Men det bryr sig inte herr Tony om. Han vaknade 5.30 och skulle ha välling. Bra för F, som då skulle dra för att ta pendeltåget till T-centralen. Han ska på tvådagarskurs med White, till Köpenhamn (återigen, lite skumt när han egentligen ska vara pappaledig, men nu har han fixat ersättare i form av min mamma så jag får jobba så jag säger inte mer om detta just nu). Inte så bra för mig som försökte somna på golvet medan Tony kröp omkring och lekte och babblade i vardagsrummet. Men så kom han och lutade en trött liten panna mot mitt bröst och då passade jag på att lyfta in honom i vår säng och - ljuvligt nog - fick vi bägge sova en timme till. Då kom Nadia in och sa till mig: "Du är min älskling" och det var ju så härligt så då gjorde det inte så mycket att jag blev tvungen att gå upp.

Åt mina South Beach-ägg, gick med Nadia till dagis, åkte till lokalen, lyssnade igenom gårdagens intervju som jag gjort för mama (med en kändismamma, mer om det en annan gång), renskrev anteckningar, tog HELA JÄVLA DAGEN jag trodde det skulle ta en timme typ, sedan försökte jag läsa min andra lektör-bok, en lång seg historia om nån militär som räddade antikviteter i Baghdad. Gäsp.

Annika skulle komma så jag sitter här på lokalen och väntar men förgäves, för hennes klocka hade stannat. Hon får komma hem till mig i stället. Eller så blir det inte av.

Jag ska hem nu, stackars mamma är ensam med bägge barnen.
To do
- Träna, någon gång, men när???
- Artikel om yogamamas
- Försöka bli lite bättre på att planera
- Försöka kasta ner kändismamma-anteckningarna
- Sova lite bättre, längre, mer
- Hitta en alternativ partner för Knife-fest på lördag, F kommer att hoppa av
- Boka tvättid
- Få ihop en träff med mina kompisar som jag saknar SÅÅÅÅ, Annika, Sara, Karin, Jenny, även Johanna om du är i stan, I miss you all! Vill snart kunna få träffa mina vänner lite mer. I går var det härligt att se Ann-Linn, Belinda och så förstås Karin M och Karolina.

Gokväll snälla ni

onsdag, februari 22, 2006

Skvallervåg i medie-Stockholm!

Oj nu är det mycket smaskig kommunkation här mellan alla stockholmsjournalister. Jag försöker kort sammanfatta - först får A sparken från DN, läs om det här. Sedan kommer då själva upprinnelsen till varför A fått sparken, nämligen detta "avslöjande reportage". Och här ska jag säga, visst, Elit verkar asäckligt, jag vill inte gå med där. Men ändå. Smått överdrivet allting. Man kan ju skarva till snacket lite hur som helst, om man vill. Alla vet ju hur en konversation kan se ut, både live på en bar och via några snabba skämtsamma mejl till invigda. Så därför var det på ett sätt ganska skönt att läsa detta. Jag tror inte att jag gillar Jan S men i alla fall.

Roligast av alla var ändå Leo, han har helt rätt tycker jag. Det känns så fånigt. Visst är Elit en lista där folk är äckliga mobbare. Men det finns sådana lite här och var mitt ibland oss! Vi har alla erfarenhet av detta. Och ja, jag kan skriva under på att det är lite läskigt med hemliga organisationer som egentligen har en massa makt, folk man inte vet om håller varann om ryggen. Är man politiker känns det faktiskt mer fel. Samtidigt, jag menar, vad fan sysslar man inte med på krogen, på jobbet, ja, överallt, annat än att snacka en massa? Ibland snackar vi skit, ibland snackar vi fina ord.

Vad man definitivt INTE gör är sparkar någon av dessa orsaker. Därför tycker jag att det DN kultur gjort är rent skamligt. Jag hoppas verkligen att det blir efterverkningar av detta. Annars är vårt samhälle hemskt instängt, kontrollerande och obehagligt.

tisdag, februari 21, 2006

Full rulle på jobbet

Ja, nu är det full rulle här på jobbandet och jag hinner inte skriva så mycket. Men mamma har kommit för att hjälpa oss med barnen eftersom F ska JOBBA helt plötsligt mitt i sin pappaledighet.

Själv har jag massor att göra på min frilanstid, men när denna vecka är över kommer det att lugna sig.

Jag ville bara säga att jag lever. Och så tänkte jag berätta om Danserskan. Hon är en tjej som tog livet av sig när vi var tonåringar. Varför? Ja, jag vet ju inte alla orsaker. Jag vet bara att det bedyrades dyrt att mobbningen av Danserskan på mellanstadiet inte hängde ihop med det hela. Vem vet. Jag mobbade henne inte, men jag gjorde inte slut på mobbningen heller. Den var så jävulskt subtil också. Usch, hur ska man orka ha sina barn i skolan sedan?

söndag, februari 19, 2006

Bajs igen och igen

Jo - när jag gick till toan för att hjälpa Nadia som satt sig på pottan, visade det sig att hon ÅTERIGEN bajsat ner trosorna. Andra gången i dag. Jag tror att jag ska ge upp, bara hålla i mina barn och låta dem bajsa ner mig totalt, sedan bara låtsas jag som ingenting, går till jobbet, tar en fika med mina kompisar, kommer hem, glider ner i sofffan, och bara låter dem fortsätta. Bajs kom hiiiit!

Brev till Nadia och Tony

Kära barn. När ni var småbarn var det som att ni hällde bajs över oss. Man kunde vakna en morgon och bara veta: I dag blir jag totalt nedbajsad. Så kommer dagen att bli. Som i dag. Tony vaknar, och hinner knappt jollra sitt första lilla joller innan han har skitit blöjan full. Bort med det, sedan gav jag honom till F som låg i andra rummet. Jag var tvungen att få sova eftersom Tony vaknat oavbrutet hela natten. Sedan, när F ska iväg för att träna och flytta (Uglycute byter lokal), bajsar Tony igen. Nadia har bajsat redan. På något vidrigt vis har bajset fastnat på hans små händer som han gnuggar ansiktet med. Jag hinner precis fråga mig vad det är som luktar när jag pussar honom i pannan - javisst, bajs givetvis. Jag tvättar oss, tvättar händerna precis som alla andra femtusen gånger i dag, vi går ut i lekparken. Plötsligt skriker Nadia att hon måste kissa, jag drar av henne overall och byxor så hon får kissa... bara för att upptäcka att hon redan bajsat ner sig, trosorna, strumpbyxorna samt overallen nedskitet. Även min jackärm har fått sin beskärda del, liksom mina byxor. Jag använder en miljard våtservetter för att få henne någorlunda ren, hon är alltså helt bar på underkroppen, sedan sätter jag på henne de extrakläder jag gudskelov fick med, torkar ur overallen med våtservetterna och på med den igen. Så kan hon ändå leka lite till medan jag desperat försöker skölja jackärmen med vatten och våtservetter. På vägen hem går vi och handlar, sedan kommer vi hem och Tony vaknar, han är lite tjurig så han får gröt - och vad tror ni händer? Han skiter förtås. Oj måste gå nu för Nadia ska bajsa.

lördag, februari 18, 2006

Kolerisk kock, nej tack

Dååligt mår jag i dag! Visst, vi drack en del alkohol i går. Alldeles för mycket, absolut. Men det var nog inte det som gjorde att jag vaknade klockan 4 och fick springa iväg på toa, och spy. Ni skrattar åt mig, men faktum är att Ida - som inte varit ute alls eftersom hon var hemma med våra kids - kräktes typ en halvtimme efter mig. Vi konstaterade att det skulle kunna vara något av det vi åt, kanske löjromen som Ida köpt på ett suspekt ställe.

Klockan 6 vaknade Tony och illtjöt trots att han fått välling. Så jag och Ida gick upp, Nadia vaknade också, sedan la jag mig med Tony som somnade om medan F och Ida omväxlande såg till Nadia. Jag har i stort sett sovit hela dagen. När jag försökt dricka ett glas vatten, har det kommit upp. Jag var totalt inkapabel att ta hand om barnen, så F har fått hålla i alla matrutiner fram till kvällningen. Vid femtiden fick jag i mig lite yoghurt som stannade kvar i kroppen. Sedan blev det en liten kopp kaffe, en avokado med salt och popcorn. Det är inte GI med popcorn men jag tror att jag pausar South Beach Diet just i dag.

Jag hoppas verkligen att jag är frisk i morgon! Detta var f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t. Jag hoppas också att det var matförgiftning och inte magsjuka, för om det var magsjuka så har vi en riktigt jävlig vecka att se fram emot.

Nu har Nadia somnat och Tony, hetsministern, småtjafsar så han ska få välling och sen i säng. Han har ätit oroväckande dåligt i dag... please rädda oss från magsjuka.

I övrigt skrev Linda Skugge en rolig text om Susanna Popova i sin blogg. Även om hon luras lite när hon säger att hon inte har kompisar.

Tips: Köper ni Aftonbladet, se till att få med er schlager-bilagan då! Den har Karin Lindstedt gjort! Den är toppfin.
Ha en skön melodifestivalkväll. Själv får jag inte se på grund av F. Men jag ger mig inte utan fight. Orkar inte se Hell's kitchen igen. Ever heard of Anger Management, mr Dickhead?

fredag, februari 17, 2006

South Bitch-dieten

Äsch nu låste sig datorjäveln. Hade skrivit att jag och F ska på Modernas vernissage och kolla på Jonas och andra konstnärers verk. Jag är lite skeptisk till konstetablissemanget, de är så jävla måna om att vara goda vänner med andra konstnärer och inte särskilt intresserade av andra. Well, jag skiter i er också. Detta gäller inte Jonas och de jag känner väl, dock andra. Hur som helst, meningen är att F och jag ska få fira våra 15 år ihop också. Vi får se hur kvällen artar sig.

Ida ska vara barnvakt. Vi var tvungen att stanna tills Nadia lagt sig, för hon är ensam och det är lite knivigt med bägge två barnen.

Men nu läser Ida sagan för Nadia så sen kan vi dra.

Jag bär: Svarta Cheap Monday-jeans, petroleumblå t-shirt från La redoute med djup urringning samt min glitterglänsande vackra cardigan med spetsar och pling pling-pärlor från Bik Bok. Rea, endast 200 spänn. Ska fota mig så ni får se sen.

I dag gick jag med Nadia till dagis, sen tränade jag i strumplästen för jag hade glömt skorna (ryggövningar+6 minuter trappmaskin), sedan jobbade jobbade jobbade jag som en gnu men hann knappt något, lunchade med Jennie D och rusade sedan till dagis. Tyvärr en tråkig dag med Nadia för vi fick åka och handla. Hemma åt vi ändå ganska gott: Ungsstekt lax plus löjromssås.

Jag går numera på South Beach-dieten. Började i går. Frukost: omelett, lunch: sallad, middag: Kött eller fisk och grönsaker. Lite nötter som mellanmål. Jag tycker inte det är kul, jag blir väldigt sur och frustrerad över alla regler, men jag gör det bara, så tänker jag. Ger det en månad sammanlagt (1-2 veckor HEMSKT spartanskt, sedan 2-3 veckor med lite mer tillåtande). Man blir ändå mätt, fast förstås inte lika mätt som normala dagar.

Sedan tänkte jag nöja mig med min kropp för den här gången. Får jag bara bort 5-6 kilo så kan jag ha mina gamla kläder och det är det som är viktigt. För egentligen tycker jag att jag är ganska snygg. Jo, allvar.

Ha en kul kväll alla.

torsdag, februari 16, 2006

Inget rumpskak, men mycket klick klick


På väg till min lokal i dag dök Flashdance upp i hörlurarna. Detta var givetvis på min favoritradiokanal, 107,5 - med det bästa från 70- och 80-talet. Jag vet att jag är jordens största tönt. Men lyssna nu (ni som är födda första halvan av 70-talet):

Flashdance hade en mycket stor påverkan på mitt liv. Jag såg den när jag var typ 12 och då förstod jag att jag måste bli dansare. Förstås helt fel slutsats. Jag är totalt värdelös på dans. Det tog många jazzdanslektioner för mig att fatta det. Men, nu när jag är lite äldre har jag i alla fall förstått kontentan av filmen, och den håller fortfarande: Om du har en dröm, försök uppnå den! Det är faktiskt ganska vackert som budskap. Sedan kan man ju diskutera ifall folk bara mår dåligt eller om de mår bra av sina (omöjliga) drömmar.

I alla fall. I morse när Flashdance dök upp i mina hörlurar så kom jag på just det där. Att jag numera LEVER Flashdance. Jag lever i min dröm. Jo, det var faktiskt så jag tänkte. Jag gick där på passagen över Katarinavägen, högt över Stockholmstaken, mot mitt kontor. På mig har jag min lite skönt relaxade vinterjacka, jag är lite slafsig, jag är lite slapp, jag är liksom JAG. Och jag är på väg till min motsvarighet till "gigantisk lagerlokal som blivit mysigt hem där jag kan stå och vara sexig och dansa rumpskakande danser" - nämligen min frilanslokal, min lilla plats där jag sitter och gör det jag älskar, skriver för glatta livet!

Visst, min rumpa har inte 35 cm i diamater som Jennifer Beales, min tröja åker inte ner lite sexigt över ena axeln, jag har ingen fashion hund som kommer och dreglar, ingen rostig bockstyrecykel att trampa sensuellt på i en för stor jacka. Men jag har MINA motsvarande "bygg din dröm"-grejer. Alltså en orange pärm, en suverän laserskrivare, några riktigt bra skrivpennor med flyt samt block som är varken linjerade eller rutade, min favorit. Samt en telefon med headset. Ja, jag har liksom Jennifer Beales motsvarighet till lagerlokal på mitt lilla skrivbord. Och jag står inte och svettas och skakar rumpa, men jag sitter och skriver skriver skriver så tangenterna klickar på ett väldigt mysigt sätt. Jag ser min kalender och försöker planera min dag, jag tittar på mina sköna dokument här i datorn, jag helt enkelt njuter. För jag lever på sätt och vis i min dröm.

Ursäkta mig att jag är så pinsam. Men så är det.
Förresten fick inte Ida lägenheten, den blev för dyr. Attans också. Men nästa gång! Dream on people.

onsdag, februari 15, 2006

Bloggeri betyder censur

Jag håller på att reda ut det här med betalningen med ekonomiavdelningen. De måste skynda sig ifall de vill att jag ska vara snäll framöver. Jag har jobbat i tre år för dem! De behöver mig! Så det är bäst att de sköter sig. Och nej, jag säger inte vilken arbetsgivare det är.

Bloggeri betyder ju till viss del censur. Så är det ju. Jag kan inte skriva sånt som gör att jag riskerar att förlora man, familj, vänner eller arbetsgivare. Jag kan inte heller skriva sådant som gör att jag riskerar att bli stämd. De reglerna kan jag ju ganska bra, i och med att vi fick lära oss på Journalisthögskolan och jag jobbat mycket med att försöka avgöra vad som går att publicera och vad som inte går att publicera, på Sourze mest, men också andra ställen.

Annars sa Nadia den roligaste grejen hon kanske någonsin sagt i morse. Jag måste berätta om vår morgon för den var ljuvlig: Jag vaknar av att Nadia kommer upp i sängen, jag får en kram av henne, jag ger henne nappen och tror hon ska somna om (har ännu inte fattat att klockan är tio i sju). Då börjar Tony jollra. Nadia blir toppglad och kastar sig iväg mot hans spjälsäng som står vid vår. F går upp och fixar välling till Nadia och Tony. Nadia hoppar ner i spjälsängen och de sitter där och leker tillsammmans, hur gulliga som helst, i lugn och ro, de bränner runt där bland lakanen och skrattar tillsammmans. Så ofattbart sött. Så dricker de vällingarna och då måste givetvis Tony bajsa, bajsoman som han är. Det är då Nadia säger det:
"Hur häftigt är det då, mamma, att gå på kalas!?"
F och jag höll på att garva ihjäl oss. Den klockrena stockholmskan, ordval, ja vad säger man? Hur häftigt är det då? Vilket jävla uttryck! Hahaha.

Resten av dagen har sett ut ungefär så här: Jag gick en promenad mot min lokal, hann bara vara där kort och konstatera att de faktiskt skulle betalt den 9 februari, de som inte betalt min faktura, mejlat ekonomitanten lite fram och tillbaks, skrev om en annan faktura, sedan var det dags att gå till Saffran med fleras modevisning. Där fick man god mat och det var en hel del vackra kläder! Förut Annikas Saffran som förstås var lika fint som vanligt, gillade jag Pernilla och hon som var sist. Som jag inte minns namnet på, men hon hade en del draperade klänningar.

Sedan fick jag rusa i väg till mama för att jobba mina fyra timmar jag gör på onsdagar. Det var fulles upp som vanligt. Jag pratade lite med Moa om att lägga mina skrivjobb på frilanstiden i stället. Hur jag nu ska hinna det... men det går i alla fall lite lättare.

Rebecka verkar lite pressad i och med att en viss annan tidning går till tryck i nästa vecka. Blir spännande att se hur den kommer att se ut! Väldigt kul...

Tja, sedan åkte jag hem med Sophia, AD:n, på t-banan som faktiskt inte var lika full som vanligt. Hemma stekte jag fläskkotletter och åt dem med sallad. F hade gjort pulversoppa, inte så kul tycker jag då. Rebecca ringde så vi pratade lite, så mycket vi hann. Sedan började Tony gorma. De var så trötta våra barn. Nu har bägge somnat, de somnade före 19.30! Och jag ska göra en INTERVJU nu. Uääääää, vad jag inte gillar sånt. Men människan var omöjlig att få tag i annan tid än kvällstid. Jag vill inte. Men jag måste. Ska kompa ut detta sedan.
Hejsålänge

tisdag, februari 14, 2006

Betala gärna det ni köper, kunder

Jo jag börjar misstänka att en av mina kunder inte har betalt min räkning. Det gör mig så arg! Det är liksom min LÖN. Hur ofta segar de två veckor med sina anställdas lön? Jag bara undrar. Fattar man vad detta betyder för egenföretagaren ekonomi? Nej. Bryr man sig? Jag vet inte. Det är bara så jävla irriterande. Jag vet inte hur många gånger jag fått fråga efter min faktura. Massor av gånger. Jag skulle säga att ungefär 20 procent av alla mina fakturor betalts först efter tjat. Måste det verkligen vara så?

Hur som helst. I dag var en bra dag, jag fick sova lite mer än vanligt i alla fall. På mama var det roligt, och lunch åt jag med Ann Beyer. De verkar ha lite problem med det organisatoriska och personaltäthet men jag kan inte hjälpa dem, det går bara inte. Kan inte jobba mer än jag redan gör. Jag har fulles upp med Aftonbladet, lektöreriet, stickandet och övrigt skrivande.

Ska förresten göra klart två sjalar i dag till Saffran, i morgon träffar jag Annika på modevisning. Får inte glömma det, men det gör jag inte för nu är det inplanerat.

Tydligen är det inget vidare mellan en kompis - vi kallar henne Bree - och Brees pojkvän. Tråkigt men kanske inte helt oväntat med tanke på att han var gift.

Usch det är farligt att blogga ibland har jag märkt. Ska verkligen försöka tänka på att jag har läsare framöver. Jag glömmer det ibland. Hur som helst - några saker to do:
- Ta reda på om min syster köpt lägenheten. Hoppas!
- Ta reda på om min syster kan sitta barnvakt så F och jag får fira våra 15 år tillsammans, egentligen i dag, men ingen jävel kunde vara barnvakt.
- Ta reda på var fan draken är som jag köpte till Nadia.
- Ta reda på ifall det är F eller Nadia som stoppat ner pyjamasjackan i en teburk. Roligt gjort oavsett vem som gjorde det.
- Försöka få en av Belindas rykande färska böcker. Gravidchock! Reporter erkänner. Läs den, den är grymt bra.
Godnatt alla läsare, jag ska vara snäll, snäll, och så lite mindre snäll i framtiden. Hehe.

måndag, februari 13, 2006

Obeskrivligt trött småbarnsmamma

Hej jag har inte kunnat skriva för jag håller på att gå under av trötthet. Jag är så trött så jag kan knappt se, höra, minnas, göra minspel eller röra mig. Tony den lille skitungen har skrikit varje natt alternativt bråkat och gruffat från och med fredag till och med i dag. Det är ren terror. I natt fick i alla fall F tyst på honom genom att skita i honom. Så fick han ge sig. Han skrek lite förvånat men la ner mycket mycket mycket snabbare än de gånger vi försökt buffa, krama, vagga honom. Thank god för femminuters.

I söndags var jag och tränade, på Friskis. Läste den bok som jag skulle ge kritik på (jag agerar nämligen Lektör för ett förlag) samtidigt som jag marscherade i rask takt på rullbandet. Sedan tog jag en korv och kom hem lagom till att alla dök upp - det var the Seiberlichs och Jon och Anna och Elvin. Det var kul att träffa alla. Papporna plus Anna drog med de större barnen till pulkabacken. Jag och Sara höll oss i köket med bebisarna och snackade. Sara fixade helstekt entrecote, jag potatis, vi körde igång det hela och sedan några timmar senare när barnen och papporna och Anna kommit tillbaka åt vi allihop. Storbarnen lekte och hoppade, men Elvin gjorde illa sin lilla fot och gick och haltade stackarn.

Alla gästerna gick vid halv åtta eller så, då var jag tvungen att sätta mig och läsa och läsa och läsa. Fick hålla på till tolv på natten, sedan ställde jag klockan och gick upp 7 för att skicka min kritik. Hann inte äta frukost i morse utan rusade iväg till dagis, kom ändå för sent till jobbet så jag fick jobba över på kvällen i stället. Tempot var högt men jag var som efterbliven på grund av min extrema trötthet så det kändes som att jag mest sabbade allting. "Ana, har du gjort färdigt sex plus-sidan?" (för större barn) Jag: "Va, var det jag som skulle göra den?" Ungefär så hela dagen.

Nu har jag i alla fall kommit hem från jobbet igen. Ida var här, ganska förväntansfull, hon har tittat på en 1,5:a, en lägenhet en dörr från vår som ligger HÖGST UPP alltså på våning tolv, verkar ha en otrolig utsikt över stan. Tänk om hon flyttar in i vårt hus! Det vore så otroligt kul tycker jag. Härligt. Men jag har lovat att hon inte ska behöva sitta barnvakt jämt bara för det. Det ska jag verkligen se till att hålla. Men det torde inte vara ett problem, jag gillar mina barn och vill själv vara med dem.

Nadia och Tony - de leker och leker! Nu har det verkligen börjat. Tonys ansikte skiner upp som en sol när han får se henne, sin älskade syster. Och Nadia pratar långa haranger med honom och låter honom låna grejer, han får stå bredvid när hon leker utan att hon knuffar honom. Det är ren fröjd för föräldrahjärtat. Fast i går förmiddag sa hon att hon ville vara i fred så jag fick lov att bära ut honom medan hon ritade "bokstäver", såg ut ungefär så här vvvvvVVVVVVvvvv-----VV-vv-V-V
Ja ni fattar.

I dag har jag inget alls jag behöver göra utom att glo med tom blick på tv:n, kanske sticka några tag, eventuellt prata med F om jag orkar öppna munnen. Sedan soooooooova. Godnatt.

ps. På onsdag ska P1 intervjua mig om förlossningar nu för tiden. Om trenden att vara så jävla naturell, om profylax och yoga, om 70-talsgrejen att det är så natuuuurligt att föda. Blä, säger jag, som Nadia gör när hon inte gillar något. Något speciellt jag borde säga, tycker ni? Det sänds nog om någon vecka eller så, jag lägger ut på bloggen då.

lördag, februari 11, 2006

Tvätta och städa, tvätta igen

Ja i dag har jag tvättat, F och jag städat, sedan fick jag tvätta och tvätta. Fan ta mig vad det bajsas här i huset. Jag får panik! Inte nog med att vi fick VÄCKA Tony kl 4 i natt för att tvätta bort hans bajs. Senare på dagen hade han bajsat helt utanför sina byxor och över en tröja och sin stol dessutom. Det är som the Neverending Bajsing Story.

Men när Nadia och F gick på kalaset (Felix på Nadias dagis fyllde 4, Nadia har varit exalterad i två dagar) stack jag med Tony till Hornstull och fikade med Jennie D och Belinda på Street. Det var härligt att ha en massa tid att snacka. Tony störde inte så farligt, och han sov till och med en sväng. Sedan gick Jennie med mig hemåt en bit.

Väl hemma fick jag torka tvätten igen som aldrig torkade på förmiddagen. Upp och ner till tvättstugan en miljon gånger bara för att man inte kan få tumla 60 min direkt! Bara 30 min i taget. Ska prata med bostadsrättsföreningen. De är ofta resonliga.

Men jag fick också god rostbiff med sås som F gjort. Tony käkade och var nöjd, Nadia käkade och var nöjd. Men skattjaketn på vinden på Felix kalas var läskig tyckte hon.

Jag får inte glömma att
- onsdag kl 12 ska jag på modevisning Norrmalmstorg
- fixa någon middag eller fika för Jennie, ev Nina R+Eva?
- leverera omdöme måndag på den där boken.

Sedan måste jag få arslet ur så jag kan köpa de där fina skorna på La Redoute snart. Eller hur?

fredag, februari 10, 2006

Jag smyger förbi en pudding


Varför blir bebisarna själva så glada när de får på sig solglasögon? Vet de hur kul de ser ut? Eller ser de bara alla andras glada miner och tycker att det är toppen? Antagligen.

I dag var en skön dag på frilansbyrån. Jag ägnade största delen av dagen åt att läsa mitt första manus. Det lutar åt - not. Handlingen är lite såsig och melankolisk och det finns ingen röd tråd, man somnar nästan. Nej, den funkar inte. Men vi får se, snart kanske det kommer en plot, i så fall blir det annat ljud hos mig för språket är vackert och melankoli inte odelat negativt.

Sedan kom Ann klockan ett och vi gick till Söderhallarna för att äta japansk mat, det var helt okej men jag blev INTE mätt. Har slutat bli mätt! Ger verkligen hopplöshetskänsla. Vad ska jag sätta i mig? En halv ko? Skulle det hjälpa?

Hon blir inte heller mätt. Men de blev Ben som ammade på bara för att han ville sova. Vi pratade lite om olika smaskigheter inom kåren, som jag inte säger mer om än så, men vissa storys sätter sig i magen som en hisnande upplevelse. Jag älskar det där uttrycket "Jag smyger förbi en yxa" som ju var en boktitel för några år sedan. Det beskriver precis den där känslan, när man FÖRSTÅR och FÖRFASAS samtidigt. Som tex historien om fröken Stjärna och herr Arselhål.

Sedan följde Ann med och såg Nadias fantastiska dagis. Jag pratade äntligen med fröken som sa att Nadia hade fått en huvudroll i rolleken i dag! Hennes dagiskompisar hade låtit henne vara Mamma i stället för Baby eller Katt, tydligen roller med lite mindre status. Hon hade blivit superstolt.

Sedan skildes jag och Ann (o Ben) åt, Nadia och jag gick och kollade på smycken i affärerna längs Götgatan. I Ringen gick vi äntligen till leksaksaffären. Nadia fick en drake men den gick inte att sätta ihop huvudet på ordentligt, så vi fick gå tillbaka efter att ha fikat i Ringen. Vi fick en ny. Där i affären var Leo med Ella! Lustigt eftersom Ella är Bens storasyster.

Jag fick ihop den nya draken problemfritt på 3:an, hann på den korta tid det tar för 3:an från Ringen till Sös.

Nu är vi hemma. F ska göra Yorkshirepudding. Enligt recept i DN. Till det: min rostbiff. Han har gjort puddingen förr, det blev asgott. Tydligen har F köpt vin också. Skön hemmakväll alltså.

ps. Tony verkar ha blivit pappig! Han kan inte säga mamma men pappa däremot! Han hänger efter honom och bara: "papappapapa"... och tittar trånande, riktigt kär verkar han vara. Lustigt, och skönt eftersom Nadia är lite mammig.

Använd magen, inte skallen

Ibland ska man bara använda magkänslan. Jag har börjat göra det på sistone vad gäller jobb. Vissa jobberbjudanden känns bara: Aj, det tar emot, jag vill inte! Andra känns helt fantastiskt sköna, inbjudande, magen blir helt lugn och harmonisk.

I går var jag på ett förlag. Bara att vara där gav mig precis rätt känsla. Något med hur alla hade ett eget rum, att det egentligen var en lägenhet (paradvåning snarare), att de hade så kul på jobbet, och, viktigast av allt - att de jobbar med BÖCKER. Hela den grejen. Magen bara skrek: Helt rätt!

Så på ett eller annat sätt ska jag röra mig åt det hållet. Jo, jag har ju fått ett jobb redan, jag är i full färd med att läsa manus. Jag är lektör. Men om jag kan och har förmågan ska det bli MERA. Av allt sånt som magen säger ja till.

Fast just precis nu skulle min mage bli väldigt glad över något att äta. Har typ varit hungrig i ett dygn för jag hinner aldrig äta. Lunch i går: Vi hade samtidigt möte och jag fick slänga i mig äcklig Sandys-sallad. Middag: Lite pasta och broccoli som jag kastade i mig vid 21-tiden när Nadia och Tony lagt sig, samt två tre av de fantastiskt goda bullarna som barnen bakat.

Jag och F var barnvakt åt lilla Elvin så hans mamma och pappa äntligen fick gå ut själva, gå på bio. Det var mysigt, Elvin är världens softis, men han har inte haft så mycket barnvakt så ibland strömmade tårarna och han ville till pappa. Men vi snackade igenom det och tog fram annat skojigt som Lilla Anna-böckerna, så blev han lugn igen.

Nu ska jag jobba på här lite. Ha en ljuvlig helg all ya people!

torsdag, februari 09, 2006

Lycka i muggiga t-banegångar

To do
* Komma ihåg att skriva upp i bloggen att jag ibland är sanslöst lycklig. Det strömmar bara igenom mig vid konstiga tillfällen, helt plötsligt, från ingenstans, som i dag när jag gick i den muggiga gången mot tunnelbanan, den som ligger under Birger Jarlsgatan, t-banestation Östermalmstorg. Jag har så mycket av allt! Mina underbara barn, mitt fantastiskt spännande och skojiga jobb, mina roliga vänner, min komplicerade men aldrig tråkiga pojkvän, min jobbiga men sköna familj, mitt avslappnade hem... och så vidare.
* Köpa present till helgens barnkalas. Lille Felix på Nadias dagis fyller 4 år.
* Komma igång med min deckare. Den ska fanimig bli färdig! Sedan ska den skrivas om från start. Men först ska jag skriva den till sista meningen. Fick verkligen ny inspiration i dag.
* Kolla om jag kan gå på spinning i morgon.
Hej så länge.

"Barnen är arga och slåss mig"

I morse, fortfarande kvar i sängen, jag och Nadia. Jag:
- I dag ska du gå till dagis.
- Neeej, säger Nadia då.
- Men Nadia, varför vill du inte gå till dagis?
- ...mmhem lessn...
- Vad sa du Nadia? Varför vill du inte gå till dagis?
- För jag är ledsen då.
- Varför är du ledsen?
Inget svar. Man blir vansinnig ibland på det här med språket. Hur många år kommer det att ta innan de kan förklara känslor? Blir så orolig.
- Nadia, varför är du ledsen på dagis? Är det något med barnen? De andra barnen?
- Barnen är arga.
- Jaha, är barnen arga.
- De är arga och slåss mig.
- Nej men det får man ju inte göra!
- L är arg.
L - Nadias stora kärlek - är ett år äldre och kan ibland ledsna på uppvaktningen. Nu tror jag visserligen inte att Nadia hänger efter honom lika mycket längre. Men i alla fall, kanske kanske blir det bråk, med honom eller andra ungar? Hur ska man veta?
- Är L arg på dig?
- Ja, Nadia är ledsen då.
- Okej Nadia. Då ska vi göra så här i dag. Vi ska gå till dagis, och så ska mamma prata med fröken. Så ska mamma säga att Nadia är ledsen för att barnen är arga. Och då kommer fröken att säga: "då ska vi hjälpa Nadia så att hon inte är ledsen längre." Blir det bra?
- Ja!
Hon skuttar glad upp ur sängen. Problemet löst, för stunden.

Så på dagis pratar jag med fröken. De har inte alls märkt att Nadia varit ledsen. Och varnar mig att såna här berättelser kan syfta till en speciell stund, som kanske bara varade i några minuter, men att det är det hon minns när hon ska berätta. Jag framhärdar lite och frågar om det kan vara så att de andra barnen tröttnar på Nadia som är så liten, ett år yngre än de andra (finns bara en unge i Nadias ålder). Det tror inte fröken, eftersom Nadia hänger med på allting så bra. De lovar i alla fall att hålla lite extra koll på Nadia. Nadia själv är hur glad som helst och skuttar iväg så fort hon får av sig kläderna, hinner knappt säga hejdå till mig.

Det är så svårt att veta.

onsdag, februari 08, 2006

Mammans oro

Är Nadia utanför på dagis? Jag är så orolig för det. Hon är minst på avdelningen och hon säger ibland lite skumma saker som "jag har ingen kompis på dagis" eller "på dagis slog de mig" och så vidare. Det är så svårt att veta, för vissa fraser hon säger är direkt tagna från böcker och skivor som hon lyssnar på, annat kan vara hopkok av allt möjligt... så jobbigt bara.

Jag och eller F ska i alla fall fråga personalen i dag eller i morgon. Jag klarar inte av den gnagande oron över att inte veta om hon har det bra. Fast hon älskar dagis, hon vill dit, oftast blir hon glad över att vi ska dit.

Jag har en liten teori, att det är hennes personlighet i kombo med åldern. Hon går och leker för sig själv, bredvid de andra. Hon är kanske lite som F, han gör hellre precis vad han själv vill och ensam än håller på och dealar fram och tillbaka.

Hur som helst, jag måste få veta.

tisdag, februari 07, 2006

Tony vill ha ny Alfons


Folk är så sjukt stressade i tunnelbanan. Jag med. Jag fattar inte varför alla går och såsar! Jag vill inte vara i tunnelbanan halva dagen. Jag vill hem till mina barn eller så vill jag ut på gatan, där det finns frisk luft och man slipper fem tusen trappor och en miljard människor som slår en med ryggsäcken.

Nu är det bevisat - Tony är helt less på Godnatt, Alfons Åberg. Han fick höra Raska på, Alfons Åberg och då blev det helt nytt ljud i källan. Inget gny och oroligt vridande. I stället lyssnade han koncentrerat.

Mamma är här. Hon ville hämta Nadia så hon kom till dagis. Sedan hade F lämnat henne ensam med bägge en stund, innan jag kom hem. Han har redan stuckit till möbelmässekalajset. Ha så kul säger jag.

På mama var det fanimig inget att göra i dag. Så jag gled förbi Lindex på vägen hem. Dilemma: Det enda skärpet jag gillade fanns bara i två storlekar. Den stora storleken passade bara kring höften och gick inte att ha kring midjan (brett, läderliknande). Den mindre storleken passade kring midjan men var helt omöjlig att få runt höften. Helst hade jag ju velat ha ett skärp som gick att ha både kring midjan och höften, beroende på humör och övrig klädsel.

Nu kommer vi till tricket: Vilket tror ni jag valde? Skriv i kommentarer.

Jag vet, såååå ointressant. Men jag bryr mig inte, gör vad som helst för läsarkontakt, haha.

Skvaller har jag också lovat komma med då och då. Så jag kör: Titans chef kladdade på en tjej jag känner som vi kan kalla Vinglet på en personalfest. Kladd kladd. Vinglet var då upptagen. Likaså var Titanchefen. Ändå. Kladd kladd. Frågan är dock ifall Vinglet var med på det hela. Det är inte säkert. Egentligen borde kanske Vinglet ha gett Titanchefen en stor jävla smäll på käften.

Lunch: sashimi, very GI

Hej, jag sitter på mama men jag ville bara berätta att jag numera jobbar i mycket lugnare takt. I går skickades det mesta från gravidbilagan till tryckeriet, och jag kom hem i lagom tid för att krama mina ungar och läsa saga för Nadia. När Tony skulle lägga sig var han så trött att han fick panik när jag öppnade Alfons-boken (eller har han ledsnat, han får alltid höra samma saga?) så det var bara att lägga honom utan saga. Sedan sov han hela natten, fick bara nappen någon gång. Han sover så underbart bra. Det kunde man inte tro för några månader sedan. Han har varit lite orolig på natten nämligen, åt ibland 5 ggr (jag ammade honom). Men där ser man hur bra det blir när man fixar en metod och följer den! Han är visserligen galet hungrig på morgonen när han vaknar och galer i högan sky tills vällingen når munnen.

Jag ska försöka gå förbi Lindex i dag på vägen hem. Har hört talas om ett skärp som bara kostar 199. Får se om det blir något sådant. Är så sjukt shoppingsugen, det är nästan läskigt. Började kolla in Nightmare i går men jag mådde konstigt, något med magen, så jag gick och la mig i stället. Somnade 21. Vaknade 7. Är så pigg att jag nästan känner mig manisk.

Dagens lunch: Sashimi. Very GI, inget ris. Därför är jag redan hungrig som en varg. I kväll ska F gå ut, det är möbelmässa i stan (dvs alla arkitekter och möbelmakare är dyngraka).

Återkommer kanske senare. Tack för åsikter om skorna. Jag tror jag ska slå till.

söndag, februari 05, 2006

Härliga sommarskor...


Ja, vad säger ni? Ska jag köpa dem eller inte? 599 spänn på La Redoute. Jag kommer att använda dem cirka 10 ggr i livet. Men de gångerna kommer jag att vara asfräsch. Men jag vill veta vad ni tycker, ska jag slå till eller inte? Please help. Skriv kommentar.

Käcka föräldrarnas dag

Just det. Nattlamporna är nu köpta. Gick med Nadia på väg till kalaset i går, hon kommenterade högt affären pinsamt nog. "Mamma, jag tycker det är STÖKIGT här." Vad säger man? "Hrm, jaha, jaja, det är i alla fall bättre ordning än hemma."

Och i dag köpte vi även en scartkabel. Det innebär att vi kan kolla BÅDE på video OCH på vår nya dvd-spelare (hoppas jag i alla fall, kanske gick den åt helvete nu??).

I dag var Hela familjen-dagen. Eftersom F fick nån slags ångest över att Nadia var olycklig, bestämde vi oss för att inte bara mötas i dörren just i dag söndag. Mamma, pappa, lillebror och storasyster tillsammans, hela dagen (plus även Ida i morse, hon sov över sedan i går förresten, vi såg Såsom i himmelen, det gällde att passa på medan F var borta. Han hatar "kvinnofilm" och "kvinnoteveserier" alltså filmer/serier som kanske mer riktar sig till kvinnor alternativt har mest kvinnor i huvudrollen. Tänk Broarna i Madison County, Sex and the City, Top Model, Thelma and Louise, Legally Blonde med mera med mera. Han vägrar se sådana filmer.

Patriarkatet i ett nötskal - kan gå in mer på det en annan gång men det hänger ihop med att små bebiskillar inte får gå klädda i rosa medan bebistjejer gärna kan har mörkblått på.

Vad vi gjorde i dag var i alla fall att gå på bio, knattebio, kostar 35 kronor och varar i 35 minuter. Tre filmer, korta: Spöket Laban, tre ballerinor och så nån hundfilm.

Sedan skulle vi vara käcka och hyrde skridskor för Nadia och F, de åkte där på skridskobanan mitt i Kungsan. Men Nadia bara gnällde och grinade för att hon inte kunde och vägrade låta F leda henne, så till sist gick vi till restaurang i stället. Deluxe någonting, den ligger i Gamla stan, Stora Nygatan. Man måste veta om det, men om man vet så kan man fråga efter deras Dim sung. De har massor! Jag hade aldrig haft en aning om det inte vore för Mathimlens blogg. Nadia åt en massa ris bara. Tony fick gröt och var sitt vanliga ljuva glada obekymrade jag, han är som en sol som strålar! (Nadia är lite mer temperamentsfull, åtminstone var hon det i dag.)

Sedan sov bägge medan F och jag promenerade hem, vi handlade till och med och de bara sov. Nu är vi hemma, Nadia kollar på Alfons på videon, Tony bara sover o sover. Snart blir det nån slags middag och så gonatt på ungarna. Jag vill se sista boxmanfilmen: Nightmare before Christmas. Ett måste enligt filmkännare.
Bye bye

lördag, februari 04, 2006

Det finns dålig film och dååålig film

Hinner inte skriva mer än fy faaaan vilken hiskeligt usel film "En prinsessas dagbok" är. Ingen är förvånad över att huvudrollsinnehavaren inte fick fler roller. Karisma, anyone?

För övrigt var jag, Karin, Annika och Sara på Gondolen i går och åt och drack för massvis av pengar. Tema glamour. Vi rockade plejset givetvis.
Ana

ps. Nadia var på sitt första dagis-kompis-födelsedagskalas i dag. Hon är verkligen lite speciell. Men ljuvlig. Mer om det annan gång. Ida tog Tony. F är på Tensta konsthall.

fredag, februari 03, 2006

Aldrig mera denna stress


Dubrovnik. Vackert, eller hur?

Annars. Jag nästan skakar av efterstress. Jag säger bara PUH. Ett gigantiskt PUH. Jag är färdig! Alla de här artiklarna som skulle bli klara på noll tid har jag nu gjort, jag är sååå nöjd. Okej. Det krävde att jag satt vaken till 2 i natt (gick sedan upp kl 7, men fick sova 45 min till kring 8-tiden), det krävde att jag satt och tokjobbade hela förmiddagen samtidigt som mina barn fick noll och ingen uppmärksamhet, det blev inga arbetsmässiga mästerverk, framför allt blev det för lååångt (återigen en bekräftelse på att en lång text inte behöver betyda bättre, kanske till och med tvärtom), men nu är det färdigt, färdigt, färdigt.

Men jag känner oro i kroppen. Det går inte riktigt att ha såna här deadlines för mig, inte nu, inte under denna period i livet. Så jag ska sluta med såna här galna tidsplaner. Jag måste lära mig att vara realistisk och inte så mycket till lags. Bara storma på.

Samtidigt är det stökigt hemma. F ska göra en massa jobbiga grejer i nästa vecka, vi kommer att mötas och lämna över i dörröppningen är jag rädd. Sådant tär på en, och jag tror att barnen blir oroliga. I alla fall Nadia. Hon älskar när vi är alla tillsammans. Som i går kväll, då ville hon att pappa och Tony skulle vara med när jag läste saga. Tyvärr sabbade Tony hela grejen genom att stå och gorma och slå mig på magen, men i alla fall. Hon vill att vi ska vara tillsammans. So it shall be. Kanske blir söndag en totalt sammanklistrad familjedag, bara för det. Ida, du får gärna hänga med.

Just som jag var färdig med jobbhetsen kom pappa och började hetsa om lån på banken, vi måste ta ett lån för att huset i Podobuce ska bli färdigt. Helt okej. Men. Jag kan inte gå på möte på måndag! Det går inte. Pappa: "Blir det inte möte på banken före tisdag, går det inte att renovera huset." Gudars skymning. Jag är så glad att jag har en lillasyster, tänk att stå ensam i detta! Eller med mamma - som tydligt flytt fältet redan, hon går inte att få tag i säger Ida. Vi får se, snart kommer kapitel 2 i "papa goes ballistic"-historien. Pappa och huset i Podobuce är inte en bra kombo, jag säger inte mer än så.

Annars har jag fått Dubrovnik-nostalgi efter att precis ha avslutat artikel om staden, exakt dubbelt så lång som den skulle varit. I love Dubrovnik, så är det ju. Det är världens vackraste stad. Okej, turistisk så ini norden, men ändå, svindlande vacker. Jag lägger ut text på bloggen efter att den publicerats i tidningen (alltså i april, påminn mig då ni som bryr er).

torsdag, februari 02, 2006

Konsten att säga nej



BILD: Christina Alvner
Hej, försökte skriva nyss men datorjäveln bara stängde av sig. Den gör det när den tycker att det blir lite för mycket. För många öppnade program, för många inloggade (jag och F), för mycket aktivitet. Önskar att jag kunde göra detsamma.

Några aktiviteter som borde få mig att stänga av:
1. Jag måste jobba dag och kväll och natt och har en tidsplan som är helt omöjlig att hålla så länge jag inte kan dela upp mig i två personer.
2. Barnen är sjuka vecka ut och vecka in, de får aldrig göra något kul, Nadia får aldrig gå på dagis, i helgen är det kalas och det kommer hon att missa, F håller på att gå i bitar, jag har inte tid att hjälpa honom, Tony är gnällig och snorig och jag måste bara jobba jobba jobba.
3. Jag hinner aldrig, aldrig, ALDRIG köpa det vi behöver. Ingen klockradio, inget kakao, inget vaniljsocker, ingen hel entrecote, ingen ny fin top, inga nattlampor, ingenting ingenting ingenting jag bara rusar från dagislämning till jobbet och hem lunch äter jag stående jag hinner aldrig hämta ut mina två paket på posten jag bara gnetar gnetar gnetar.
4. Jag får inte träna, finns ingen tid till det. Ont i kroppen och helt blåst i knoppen är följderna.

Jag skriver ner detta nu med en allvarlig uppmaning till mig själv. Såna här veckor ska inte upprepas någon mer gång under resten av detta år. Helst inte under resten av mitt liv.

The great art of saying NO is now my calling.

onsdag, februari 01, 2006

Digital förföljelse my ass

Nu är jag riktigt jävla irriterad på en grej, ingen stor grej men i alla fall. HUR INI HELVETE kan man vara rädd för att folk kan avlyssna ens telefon, läsa ens mejl, följa ens googlande, kolla vilka webbsidor man varit på???

Det görs reportage på reportage på reportage om detta tema. Oändligt många. "Allt du någonsin sökt via google går att spåra." Oj, hjälp vad läskigt. Oj, vad rädd jag blir. Not. Inte ens den mest ihärdiga massmördare på speed skulle klara av det. Jag har nämligen sökt ungefär 15 000 saker i mitt liv. Vem som helst skulle dö av tristess innan den kommit till mitt fjärde sök ens. Och jag är EN människa. Sedan hade vi visst 5 miljarder människor till (okej, kanske har bara 2 miljarder dator, men ändå).

Och läsa mejl liksom... jag orkar inte ens läsa mina gamla mejl, trots att jag skulle behöva för att tömma inboxen. Hur skulle då en galning orka? "Så snart rösterna i huvudet slutat snacka ska jag gå igenom Ana Udovic 5000 mejl som hon skickat till sina kompisar, om när man ska träffas, vad man ska käka till lunch, vem som lånat den och den boken, vad hon såg på tv i förrgår, hur barnen mår... ska bara trycka i mig några kilo psykofarmaka så är det bara att sätta igång." Nej, nej, nej. Detta är en så kallad pseudonyhet, en icke-nyhet, totalt ointressant och meningslös information som Rapport matar in för att fylla sina 30 minuter. Det är rent ut sagt aslöjligt.

Dagen i dag har annars varit spännande. I morse försökte jag lämna Nadia lite tidigare, det gick så där, sedan försökte jag komma till Odenplan i ilfart, det gick så där, sedan försökte jag springa till en intervju, det gick så där, summa summarum kom jag 15 minuter för sent och det var piinsamt eftersom det handlade om en intervju för tillsättandet av en chefredaktör till en tidning. Jag ska inte avslöja mer än att det är en kulturgrej, och jag måste säga att ju mer de berättade desto roligare lät det (trodde innan att det inte var något för mig men var nyfiken). Jag är också en jävel på att säga rätt saker i trängda lägen, det måste jag faktiskt säga trots att det är pinigt skryt.

Sedan var det ett hästjobb som måste göras på mama, men det gick faktiskt så pass bra att jag kunde komma hem före Bolibompa, äntligen! Har längtat så att komma hem tidigt. Här hemma fanns en film som fick mig att gråta en skvätt för den var så fin. Det var Fredrik Egerstrands otroligt vackra musikvideo till nån sångare som sjöng låtar till Edit Södergran, Dungen??? Något sådant. Hur som helst var Rut med i filmen, och lilla Nadia! De var så otroligt söta och härliga och glada. Det var så fint klippt till musiken också, ja, jag blev helt enkelt rörd.

Nu ska jag bara ställa in inspelning av kvällens Top Model, så F och jag kan kolla på Mannen på taket, no disc error, som Boxman faktiskt skickat för att ersätta den gamla! Ett plus till Boxman. Det trodde jag aldrig jag skulle kunna skriva. So long.
eXTReMe Tracker