tisdag, november 29, 2005

När kommer det roliga?

Hej, i dag blir inte långt för jag är sjukt trött och måste genast gå och lägga mig. Gick upp halv sju innan barnen vaknat för att promenera 90 minuter före frukost! Kan ni fatta vilket straff. Alltså, jag tar det igen: jag gick upp INNAN BARNEN VAKNAT. Har nog inte hänt sedan de kom.

Sedan har jag jobbat och haft en massa grejer för mig. Helst vill ju jag slappa. Fattar då inte varför det blir så här. Jag, den lataste människan på jorden, vad är det för fel? Måste sluta vara duktig.

Det där uttrycket: Ta en dag i sänder. Hjälper det verkligen? Kanske. Jag tycker bara det låter så tomt och innehållslöst. Ta en dag i sänder. Men tänk om den där dagen man råkar vara i suger fett? Då vill man ju inte ta den i sänder. Då vill man ju tänka framåt, och hoppa över några dagar, snabbspola tills det roliga!

Det roliga jag ser fram emot just nu är: Julen. Ska dränka mina barn i presenter. Jag älskar presenter. Ska slappa så mycket jag bara orkar. Därefter: Att jobba igen. Det ska bli härligt.

måndag, november 28, 2005

"Vad har jag gjort!?"-känslan

Den kommer alltid, kanske någon gång om dagen - den där tanken: "Vad fan har jag gjort!? Två barn på så kort tid, det är ju så jävla jobbigt, jag orkar inte!!" Men så händer det något kul i stället, eller bara något annat, och så har man glömt det där. Att ha barn är verkligen att kastas mellan total utmattning och största lycka, tvära kast, det går väldigt snabbt. Dagens värsta stund var när jag fick springa hem från dagis med en skrikande bebis och en sur 2,5-åring i dubbelvagnen medan snön piskade in i deras små ansikten och i mitt. Vinden bakom Södersjukhuset kan verkligen vara obarmhärtig. Så när jag äntligen kunde stänga porten om oss upptäckte jag att dotterns fina filt åkt av vagnen på vägen. Hela eftermiddagen tittade jag hoppfullt ut genom fönstret men snön fortsatte bara yra ner som ville den tala om för mig: Du hittar aldrig den filten igen, för den ska gömmas, gömmas, gömmas haha!

Väl inne hade vi hur mysigt som helst. Nadia fick mig att läsa hela tre sagor. Tony var nöjd och låg bredvid och tuggade på olika leksaker - bästa var tydligen en spetsduk.

Jag kunde laga mat utan haveri och sedan åt Nadia bra, liksom Tony (fast han äter bara gröt). Så kom sambon hem och jag kan börja slappna av. Fast själva arbetet med barnen pågår fortfarande. Vi lägger Tony med hemska femminutersmetoden: Han skriker och skriker och vi går in med några minuters mellanrum och säger Sov gott, god natt, och så går vi ut igen. Detta låter helt fruktansvärt och det skulle kunnat vara det om vi inte var så jävla trötta att vi trubbats av. Han måste dessutom lära sig somna själv, han är väldigt orolig kvällstid och behöver kunna somna i stället för att bara bråka och kämpa och vara missnöjd i timmar. Lär han sig det nu, har han nytta av det långt framöver. Men det tar emot. Trots tröttheten måste jag lägga band på mig. Vi har gjort detta två kvällar. I morgon är tredje kvällen, då ska han sluta gråta om metoden funkar. Hoppas hoppas.

Män som skiter i sina barn

Leo Lagercrantz filosoferar lite på Expressens blogg om hur dåligt det vore ifall alla pappor tvingades engagera sig lika mycket i sina barn som nuvarande mammor gör. Läs här. Då skulle tydligen kreativiteten rinna rätt ner i bajsblöjan.

Brain drain som det kallas.

Han skämtar väl. Men det som inte är så kul är den sanning han kommer med - att kvinnor inte släpper in männen till barnen. Det är sjukt att strunta i sitt barn. Det tycker jag och det står jag för. Många män kanske gör det för att de inte vet annat, de har helt enkelt inte lärt känna sina barn. Men med frånvarande föräldrar blir barnen assholes nevertheless. Eller något ännu värre. Så därför får papporna börja strida mot barnens mammor.

Mammor har ingen rätt att frånta barnen sina pappor (och det gör vi om vi tex tar hela föräldraledigheten). Samtidigt kommer kvinnor inte ge upp en enda av sina fördelar om de inte vinner på det. Så så länge det ser ut som det gör, kommer inte mycket hända.

Och så lite information till alla stackars män som inte ville bli pappor men blev det ändå (och därför skiter i era barn) - ring er högstadielärare och be dem dra den där biologilektionen igen, ni vet, det där med kondomen.

söndag, november 27, 2005

Persbrandt är inte sexig

Nu är det avgjort. Skulle jag hamna vid Persbrandt på krogen skulle jag INTE kråma mig. Det är hundra procent säkert. Hur jag vet det? Jo jag var med mamma på Fröken Julie i dag. Killen har inte Man Hands. Det är väldigt viktigt för mig med Man Hands. Min egen kille F frågade om han hade Man Hands. Jag svarade som det är: Hade du inte haft det, hade du inte varit min kille. Så ytlig är jag.

lördag, november 26, 2005

Ensam hemma - rädd

Varför är jag så mörkrädd? Det är verkligen ett handikapp. Äntligen ensam, kan kolla vad jag vill på tv, ta det lugnt, men vad händer - jag blir mörkrädd och är helt stressad över alla ljud och över att nån ringer utan att det är någon i luren (förklaringen brukar vara att mitt namn börjar på A så folk lägger mig överst i adressboken i mobilen och ringer av misstag men i alla fall).

Med ensam menar jag förstås med bebisen, Tony boy. Han har äntligen somnat. Hela dagen har han varit superintensiv och inte velat sova något alls knappt. Men jag hann köpa astråkiga vinterskor i alla fall: Bally-liknande, röda. Åtminstone röda.

Sjuka dopklänningar

Läste nyss i DN att
familjeredaktionen ska läggas ner. Folk ska i stället köpa sig en annonsplats via annonsavdelningen. Drabbas av lite journalistisk nostalgi. När jag jobbade på Norrköpings Tidningar fick jag ta familjesidan en dag när Hanna Sofia var ledig.

Jag skulle ringa en kvinna som fyllde 40. Hon hade som hobby att spara dopklänningar. För er som inte vet: Anhöriga till folk som dött eller människor som fyller jämt eller har skäl att fira något annat skriver in till familjesidan. Familjeredaktören väljer ut en eller två per dag som blir intervjuade.

Jag hade aldrig hört talas om något så sjukt som att spara på dopklänningar. Detta var när jag fortfarande var under 30. Alltså rättså barnslig och framför allt i avsaknad av förmåga att se att folk har olika intressen och att man inte behöver vara sjuk för det.

Hon var i alla fall trevlig och intervjun fick mig ändå att förstå lite grann av fascinationen inför just dopklänningar. De är fulla av härligt rysch pysch, små och söta och tydligen ofta gjorda med stor hantverksskicklighet.

Känns trist att DN lägger ner familjeredaktionen. Men vad fan. Det funkar ändå bättre i mindre samhällen. Norrköpings Tidningar, Blekinge Läns Tidning, Upsala Nya Tidning, Helsingborgs Dagblad med flera - de kommer aldrig lägga ner familjeredaktionen. Det är viktigt för tidnings-businessen i bushen. Haha vad jag är äckligt stockholmsk nu.

fredag, november 25, 2005

Jag är inte imponerad

Ja just det. Glömde ju berätta om sladdarna och lösningen. Jo, sambon bytte bort 50-talshanen (den ska ut ur detta hus och aldrig mer användas) så nu funkade de sladdar jag köpt. De sköna lamporna lyser i soffan igen. Härligt.

Och så ringde min kompis J. Han påstår att jag inte så lätt blir imponerad. Av kändisar typ. Jag vet inte, det är ju lite fånigt att påstå att man inte blir impad, men jag blir kanske inte impad av folk som jag inte har riktig koll på, alltså man kan ju inbilla sig att folk är speciella för att de är kändisar så visar det sig att de är skittrista, så nej, jag blir nog mer impad av nån som jag vet kan något. J tycker nog att den här egenskapen jag har är lite irriterande och han vill att jag ska berätta vem jag blir imponerad av. Här i bloggen.

Kom fram till att jag är imponerad av folk som har "det" i matlagning. Som fixar det där lilla extra som gör att det blir asgott. En av dem är J. Han lagar så otroligt god mat. Andra jag blir impad av är folk som har rent hemma. Det har inte vi. Eller blir jag verkligen impad? Jag brukar ju misstänkliggöra sådana människor också, tänker att de är lite nazi och har sjukliga renlighetsnojjor. Jo, sedan blir jag impad av folk som skriver som gudar. Som bara kastar sig ut och kan skriva som vore de i trance, det bara rinner ut för berättelsen måste berättas annars dör man. Eller hur de nu tänker. Ett exempel är Klas Östergren med Gentlemen (har inte hunnit läsa uppföljaren - blir aldrig färdig med Anna Karenina!). Bengt Ohlssons krönikor kan kännas så, då och då. Jag vill förstå hur det går till. Men jag återkommer i detta ämne.

Det går att ringa till oss. Men bara om telefonen sitter fast i modemet. Och det håller inte i längden.

Det lugnar sig


I dag har jag börjat lugna ner mitt hetsiga tempo lite. Det är trots allt helg. I går tog det ungefär 5 minuter innan jag fick svar från Bredbandsbolaget. De gav mig ett nummer att ringa för service. Jag ringde dit och de försökte hjälpa mig. Telefonen ändå död. På måndag kommer en telefonman och ska kolla vad fan som är fel.

I går kväll var jag ute med mina kompisar Annika, Karin, Stina och Jenny. Vi drack några glas och snackade en massa, bland annat om vad som skulle hänt om en Mikael Persbrandt-liknande man skulle sätta sig vid vårt bord. Hade vi börjat förändras, kråma oss och bete oss som att vi var väldigt medvetna om att en "troublemaker" var där, en jävligt jobbig idiot men ändå - en man med karisma. Jag vet inte. Antagligen hade vi börjat bete oss skumt. Men han verkar ändå vara ett asshole av stora mått. Ibland måste man skärpa sig med kråmningen, hur mycket det än drar. Vi är hjärntvättade.

Hur som helst. Tog en taxi hem. Jag blev utskälld av taxichauffören. Inte den jag åkte med utan den som körde fram, eftersom jag faktiskt beställde en bil först. Men biljäveln kom ju aldrig och i stället kom en annan från samma firma, så jag hoppade in. Lite roligt att den koleriske chauffören ansträngde sig så pass att han tog reda på mitt nummer och ringde upp mig. Han ville att jag skulle avslöja vilket nummer den taxibil hade som jag hade tagit för den chauffören skulle betala honom för förlorad resa. Men jag ljög lite och sa att jag redan kommit fram. Jag ville inte att den snälla taxichaufför jag åkte med skulle få en massa skit. Men jag gjorde nog lite fel, det kan jag hålla med om. Hoppas att den koleriske fick en lång körning och en massa deg senare på kvällen. Förresten hade jag inte haft råd att ta taxi alls om inte Karin lånat mig en hundring. Får inte glömma att betala tillbaka det.

I dag på morgonen åkte jag med min vackra dotter till HM för att köpa Stella-kläder. Det var som väntat lite hysteriskt. Så jag köpte bara ett linne, igen, nyårslinnet, men den här gången i rätt storlek. Jag måste in med det som är för stort och byta, nästa projekt. Sedan kollade vi på julskyltningen i NK:s skyltfönster. Ibland är jag så lycklig att jag valt att låta mina barn växa upp i Stockholm. Min dotter älskade skyltningen och vi pratade hela vägen hem om trollet som kokade soppa åt alla småtomtarna. Sedan kom min sambos pappa och hämtade dottern. Hon ska vara på landet med farmor och farfar hela helgen. Hon älskar det. Men jag kommer att sakna henne.

Snart blir det pizza. Och chips. Ljuvligt!
(Några av mina kompisar som var med på Grill syns på bilden.)

torsdag, november 24, 2005

Jag ryar runt

Även denna dag gick åt till att fixa saker som inte funkar fast till ingen nytta. Ett axplock: Jag köpte typ femtio olika sladdförlängare och dosor på Clas Ohlsson. Ingen fungerade för soffbelysningen. Den har en hemmagjord hane som ingen sett sedan 50-talet. Så försöker jag lyfta telefonen. Den har dött. Jag bytte nämligen operatör från Telia till Bredbandsbolaget. Detta efter att de ringt och tjatat om hur bra och billiga de var ungefär 15 gånger, och nu överdriver jag inte. De ringde gärna precis när 2,5-åringen skulle nattas, eller när bebisen skulle amma, eller när jag äntligen hade fixat middag till några kompisar och vi skulle sätta oss. Allt tjat fick mig till slut på fall. Men tyvärr har hela allting lett till att vi inte har någon telefon alls. Telia sades upp. Men bredbandsbolaget kommer aldrig. Det är helt tyst i luren. Så jag skickade följande brev till Bredbandsbolaget i dag. Surkärring som jag är:
"Ni ringde typ tre gånger om dagen för att få mig att byta teleoperatör. Jag gjorde det. Vad hände? Jo, jag har ingen telefon längre hemma alls. Ingen kan nå mig, vi kan inte ringa. NÄR KOMMER DEN PRYL MAN MÅSTE HA FÖR ATT FÅ BÖRJA RINGA MED ER????? Hur lång tid ska sånt ta? Kanske kan ni flytta lite personal från tjat-ligan till själva genomförandet. Som det är nu har man inte så jättestor lust att vara kund hos er. Om det dröjer längre än tre dagar innan vi får allt vi behöver för att börja ringa så kommer vi höra oss för med konsumetverket vad vi har för rättigheter här egentligen."
Jag är en bitch.

onsdag, november 23, 2005

En dag av träning

I dag har varit en lång dag och jag har tränat som en tok. Först vid lunch, ett pass pilates med personlig tränare, sedan ett yogapass på kvällen med Natalia som är stenhård. Det blev lite väl mycket. Har knappt hunnit äta lunch och middagen blev sen. Försöker nu kolla in Lasermannen men den är så jobbigt filmad att jag inte pallar. Man måste ha läst boken för att alls hänga med! Vad är dealen med det liksom? Glömde givetvis att köpa 7 meter förlängningssladd. Jag är så usel. Däremot köpte jag ett fint linne till nyår. Jag älskar nyår, bästa högtiden om ni frågar mig! Jag är ganska ensam om det, alla säger jämt att nyår är så uppförstorat. Ja och varför inte? Låt någonting vara lite festligt för en gångs skull, svennebananas! Herregud. Kanske blir det nyårsfest här hemma. Måste bara komma överens med sambon herr F.

tisdag, november 22, 2005

God natt

Jag ska gå och lägga mig. Har precis tjafsat med min sambo om alla läskiga eluttag som hänger löst sedan vi flyttade in här. Han tog loss dem för att måla och vissa blev aldrig tillbakasatta. Men den värsta går inte att komma åt, eller det hoppas jag verkligen inte, för då dör barnen. Vi ska fixa det här i helgen. Jag måste köpa en förlängningssladd. 7 meter. Så det går att tända soffbelysningen som ju var så mysig (tills eluttaget gick sönder vill säga). Den här veckan känns redan tung. Jag ska göra så många saker. Vill bara dra täcket över huvudet och sooova. Men jag håller på med ett ansträngande jobb så det blir ingen rast och ro. Mer om det en annan dag. Vad jag läser innan jag somnar? Bokhandlaren i Kabul. Parallellt med Anna Karenina. Och kanske börjar jag glutta i Två av Märta Tikkanen. Jag gillar henne. Godnatt.

Dumt av mig

Nej nu såg jag att About me faktiskt bara var en rubrik. Jag är helt överspänd. Ska försöka softa lite. När jag inte irriterar mig på att saker inte funkar (trots att de kanske gör det egentligen), så slöar jag eller surfar omkring lite planlöst. Mina surfningar ser ut så här ungefär: Aftonbladet, kollar lite nyheter och favoritkrönikörer som Belinda Olsson, Expressen, kollar bloggarna och mest Linda Skugge förstås, sedan till någon klädbutik på nätet, kanske amerikanska Urban Outfitters, svenska Saffran eller franska La Redoute. Jag är ofta inne på bokus.com också, handlar en del böcker men oftast lägger jag upp önskelistor (samma sak med la redoute). Jag sitter vid skrivbordet som min sambo byggt i vår fina lägenhet och han surfar också. Socialt värre! Vi har precis varit på föräldramöte på vår dotters dagis. Det var ett ganska trevligt möte, min mamma och pappa tog barnen. Nu sover de.

About me


Hej. Jag har redan fått mitt första blogg-problem. About me har blivit av-länkat! Jag kan inte klicka där längre! Varför? Eller kunde jag aldrig det? Det är så jobbigt med teknik, jag blir helt vansinnigt arg och frustrerad när det inte funkar. Men jag ska i alla fall lägga till en bild på mig. Här är jag.

Min egen blogg

Jaha, nu börjar jag blogga. Jag, det är alltså frilansjournalist Ana Udovic, 34 år gammal, med två barn och en sambo. Jag finns på Söder i Stockholm och jag kommer att skriva när andan faller på, det blir som en dagbok. Eftersom jag är den jag är kommer min blogg antagligen att handla om tristess, raseri, frustration, trötthet, stress, politik, feminism, förakt, hopp, glädje, kärlek med mera i en salig blandning.
eXTReMe Tracker