"Vad har jag gjort!?"-känslan
Den kommer alltid, kanske någon gång om dagen - den där tanken: "Vad fan har jag gjort!? Två barn på så kort tid, det är ju så jävla jobbigt, jag orkar inte!!" Men så händer det något kul i stället, eller bara något annat, och så har man glömt det där. Att ha barn är verkligen att kastas mellan total utmattning och största lycka, tvära kast, det går väldigt snabbt. Dagens värsta stund var när jag fick springa hem från dagis med en skrikande bebis och en sur 2,5-åring i dubbelvagnen medan snön piskade in i deras små ansikten och i mitt. Vinden bakom Södersjukhuset kan verkligen vara obarmhärtig. Så när jag äntligen kunde stänga porten om oss upptäckte jag att dotterns fina filt åkt av vagnen på vägen. Hela eftermiddagen tittade jag hoppfullt ut genom fönstret men snön fortsatte bara yra ner som ville den tala om för mig: Du hittar aldrig den filten igen, för den ska gömmas, gömmas, gömmas haha!
Väl inne hade vi hur mysigt som helst. Nadia fick mig att läsa hela tre sagor. Tony var nöjd och låg bredvid och tuggade på olika leksaker - bästa var tydligen en spetsduk.
Jag kunde laga mat utan haveri och sedan åt Nadia bra, liksom Tony (fast han äter bara gröt). Så kom sambon hem och jag kan börja slappna av. Fast själva arbetet med barnen pågår fortfarande. Vi lägger Tony med hemska femminutersmetoden: Han skriker och skriker och vi går in med några minuters mellanrum och säger Sov gott, god natt, och så går vi ut igen. Detta låter helt fruktansvärt och det skulle kunnat vara det om vi inte var så jävla trötta att vi trubbats av. Han måste dessutom lära sig somna själv, han är väldigt orolig kvällstid och behöver kunna somna i stället för att bara bråka och kämpa och vara missnöjd i timmar. Lär han sig det nu, har han nytta av det långt framöver. Men det tar emot. Trots tröttheten måste jag lägga band på mig. Vi har gjort detta två kvällar. I morgon är tredje kvällen, då ska han sluta gråta om metoden funkar. Hoppas hoppas.
Väl inne hade vi hur mysigt som helst. Nadia fick mig att läsa hela tre sagor. Tony var nöjd och låg bredvid och tuggade på olika leksaker - bästa var tydligen en spetsduk.
Jag kunde laga mat utan haveri och sedan åt Nadia bra, liksom Tony (fast han äter bara gröt). Så kom sambon hem och jag kan börja slappna av. Fast själva arbetet med barnen pågår fortfarande. Vi lägger Tony med hemska femminutersmetoden: Han skriker och skriker och vi går in med några minuters mellanrum och säger Sov gott, god natt, och så går vi ut igen. Detta låter helt fruktansvärt och det skulle kunnat vara det om vi inte var så jävla trötta att vi trubbats av. Han måste dessutom lära sig somna själv, han är väldigt orolig kvällstid och behöver kunna somna i stället för att bara bråka och kämpa och vara missnöjd i timmar. Lär han sig det nu, har han nytta av det långt framöver. Men det tar emot. Trots tröttheten måste jag lägga band på mig. Vi har gjort detta två kvällar. I morgon är tredje kvällen, då ska han sluta gråta om metoden funkar. Hoppas hoppas.
posted by Ana at 9:31 em
2 Comments:
Madam: jag vet inte men jag tycker din dag verkade rätt mysig trots alla borrtappade filat och förutom läggningen med stackars tony
usch jag kommer i håg hur det var när vi försökte få olle att sova så-
det var som om hjärtat skulle brista när man hörde hans barnagråt..hoppas verkligen han somnar i kväll
Hur gick det med sovandet? Vår 2,5-åring har vi kört sova-själv-grejen med och jag är så glad för det, samtidigt som jag inser förlusten av att inte få ligga och snusa på hennes fjuniga hjässa. Slipper ju bli sparkad på och väckt av smågnyenden också.
Skicka en kommentar
<< Home